Nu börjar jag få lite framtidspanik igen. Eller lite och lite… ganska mycket faktiskt. Vad i hela fridens namn ska jag göra efter den 31 januari?
Jag får skaffa norsk legitimation så att jag har en back-up. Det är i alla fall ett som är säkert. Jag får söka de där jobben som finns ute på intranätet, men bara de jag faktiskt kan tänka mig. Aldrig att jag söker ett jobb bara för att jag måste ha ett jobb. Aldrig. Så fungerar inte jag, jag vet att om jag inte är helt nöjd så blir det inte bra. Och varför ska man nöja sig med lite när man kan få allt?
Jag har alltid vetat exakt vad jag vill bli. I princip så länge jag kan minnas har jag sagt att jag ska bli Barnmorska. Punkt. Aldrig några tvivel, aldrig några som helst tvivel. Men nu inser jag att möjligheterna är så oändligt många fler att jag inte kan bestämma mig vad jag ska vidareutbilda mig till. Det skrämmer mig lite, eller faktiskt ganska mycket. Jag funderar och funderar och funderar, men inte blir jag klokare av det. Jag försöker ventilera med kloka vänner, men jag blir liksom inte klokare.
Och jag tror jag vet vad problemet är; jag vill för mycket. Jag vill göra ALLT.
Jag funderar vidare och tänker på Anders Widmarks ord:
“Ska man nöja sig? Ska man nöja sig såhär?
Ska man nöja sig? Ska man nöja sig med lite?
Inte du, nej inte du.”
Och om ni tror er veta vad jag ska bli kan ni ju hojta till!
//Astrid

