Ett liv för mig

Jag hittade ett gammalt inlägg när jag skulle skriva mitt förra om Tove. Det hade jag skrivit 2 år och 5 månader efter att Tove dog. Det handlade om sorg. Det var ett bra inlägg, för jag blev påmind om hur jag kände då, för 3,5 år sen. Det avgrundslösa sorgen som gjorde att jag låg på golvet och skakade och grät hade helt klart klingat av. För 3,5 år sedan sörjde jag att hon inte fick uppleva saker tillsammans med oss. Då var jag ledsen att jag "glömde bort" henne. Då var jag ledsen när jag tänkte på begravningen, mest för att den var så vacker. För 3,5 år sedan hade redan sorgen klingat av mycket. 

Och nu då? 6 år senare? Ja… Hon är närvarande. Jag tänker på henne varje dag, men utan att riktigt tänka på det. Hon svischar förbi i mina tankar, och så är det inte mer med det. Begravningen minns jag knappt. Minns bara var jag satt och vad vi sjöng och avskedet. Nu i höstmörkret är hon så mycket mer närvarande än annars. Allt blir likadant som det var hösten 2005, men sorgen är stilla. Den är, om den 2005 var en eldsvåda som aldrig tycktes ta slut, nu mer en svag svag glöd som ibland får syre och blossar upp. 

Hennes födelsedag i år var en fantastisk fin höstdag. 12 oktober 2011 och hon skulle ha blivit 26 år. En ganska jobbig dag, när sorgen får extra syre. Den 12 oktober 2011 föddes två flickor. Döttrar till vänner som också kände Tove. Den översvallande glädjen som ett barnbesked ger blandades med sorg över att hon inte finns mer. Sorg över att hon aldrig kommer uppleva den glädjen. Över att hon inte fick uppleva den glädje jag vet hon hade känt när jag fick barn. När alla hennes andra vänner får barn. När hon själv skulle fått barn. 

Det känns som om det inte är en slump att de föddes då, det känns som om hon hade ett finger med i spelet. Kanske ville hon säga hej?

Imorgon ska jag få träffa en av de här flickorna, känna tyngden av en nyfödd i mina armar. Jag längtar så! Förmodligen kommer det kännas lite konstigt. Enbart på grund av datumet hon är född på. Så konstigt… 

Nu ska jag torka mina tårar. Det var skönt att få gråta av sig, det var längesen jag grät över detta. Sen ska jag gå och lägga mig bredvid min varma goa dotter och känna att livet är underbart. 
//Astrid

6 år idag. 20 och 26, samma Astrid men ändå verkligen inte.

Ja jag säger då det. Det är liksom lite jobbigt idag. Trots allt.

//Astrid

Nej, nån storbloggare kommer jag aldrig bli, det är ett som är säkert. Vad hände? Livet. Det kom liksom emellan mig och bloggen… Igen. Men nu föll andan på och jag kände för att skriva- så då gör jag det. 

Min älskade lilla Totta är snart 9 månader (herreminje vad tiden går snabbt!) och är en riktig liten vilde. Hon började åla när hon var 5 månader och nu går hon längs med möblerna här hemma, klättrar upp för rutchkanor på lekplatsen, äter precis ALLT som är smått och kommer i hennes väg och är den charmigaste ungen jag vet (såklart). Hon är fantastisk. Och det säger jag inte bara för att jag måste. Ungen har en vilja av stål och är envis som en gammal get. Hon vet precis vad hon vill ha och fixar så att hon får det. På morgonen väcker hon oss kl. 7 och sen är det upp och hoppa. Då sätter jag mig på golvet i vardagsrummet och hon leker med sina leksaker i närheten, sen kommer hon krypandes och ger mig en puss, kramar mig lite och sen iväg igen. Jag fattade att jag skulle älska mitt barn, men att jag skulle bli hopplöst förälskad förstod jag aldrig. 

Jag skulle så gärna vilja visa mitt underbarn för hela världen, skulle vilja visa henne i all sin glans, men mannen och jag har kommit överens om att hon får vara anonym på nätet. Så så får det vara. Tror jag. En bakifrånbild kanske jag kan bjuda på. Jag lovar, hon är finast i världen då med. (Jaja, de flesta som läser har väl sett henne IRL, så det spelar kanske ingen roll..) 

Nåväl… Man kanske ska skriva om annat än sitt barn? (Även om hon är min värld just nu). Eh, nu har jag tänkt i två minuter och inte kommit på nåt annat att skriva om. 

Jo nu. LEL-jubileum den 12 november. Det är 10 år sen vi började LEL, den första årgången och nu blir det fest. Hoppas på många kända ansikten! 

Och så har ju hösten kommit, och oktober närmar sig med stormsteg. Oktober som jag fortfarande bävar lite inför. Faktiskt. Min telefon har lagt av, så jag har just nu en gammal Nokia och i den hittade jag ett gammalt sms jag fått av Caro 2006/09/28 där det stod: "Åh, vad glad jag blir!! Jag blir alldeles tårögd! Shit alltså! Jag behöver träffa dig snart! En A cappellagrupp sjöng nyss. Jag tänker på Tove. Puss puss". Det är alltså precis 5 år sen idag jag fick det och då hade det inte ens gått ett år sedan Tove dog. Konstigt att tänka sig. 6 år i år. Så jävla onödigt att hon skulle dö. 

Nu ska jag skriva ett mail till min kära (mail)kompis pipemma. 
//Astrid

Jag drömde om Mr. Left Leg härom natten. Vi satt i någon slags bergochdalbana (allt annat förutom detta var extremt verkligt i drömmen) och vi pratade om våra liv vi lever just nu. Jag frågade om hans föräldrar och hans hundar och om deras hus. Och om hans bröder. Sen sa jag:

- Oh, do you know that I’ve got a daugther? (Jajamen, jag pratade engelska i drömmen… eller snarare svengelska, för jag bröt nåt extremt).

Och så berättade jag lite om Tottan och hur underbar hon är och hur glad jag är att jag fått henne och Mannen i mitt liv. Och sen vaknade jag.

Jag undrar just vad detta betydde. Kanske att jag vill att han ska veta? Kanske tycker jag att han vet nu? Vem vet? I vilket fall är jag nog fortfarande bitter över hur det hela slutade. Det kunde ha varit snyggare, så att jag hade fått minnas med glädje. Nu tänker jag mest som rubriken säger- någon annan borde ha fått min sommar.

Men, då hade jag kanske inte suttit här och väntat och längtat efter mannen som jobbar kväll medan den sötaste dottern i världen sover sött i sin spjälsäng i vårt extremt trånga sovrum.

I Love Life.
//Astrid

Varför finns det så många sånger och psalmer? Hur ska jag (vi) någonsin kunna välja till dopet? 9 stycken står på listan… Men som tur är solosångerna i alla fall klara, och jag är sååååå himla nöjd. Världens bästa Caro och mannen med den djupa basrösten ska sjunga. Bäst att ta på vattenfast mascara den dagen, för tror inte ett dugg att jag kommer kunna hålla tårarna tillbaka. Har blivit så enormt blödig vad gäller min lilla tös.

Så är det med det. Det närmar sig nu, och jag känner mig lite lite stressad, fast jag egentligen har läget under kontroll. Dopsamtal på torsdag, och sen är det bara att baka ett par pajer till och lite negerbollar (jag vet, man får inte säga så, man ska säga chokladbollar). Ska man rulla dem i strössel eller pärlsocker? Det är den stora frågan. Ojoj ja, det är verkligen livets stora frågor som gås igenom här hemma.

Det är bara det att jag vill att Tottan ska få en riktigt fin första fest. Det kommer det att bli, verkligen. Och jag längtar. 

//Astrid

Här blir det då inte mycket uppdaterat, det är ett som är säkert. Har liksom lite annat för mig om dagarna om man säger så! Det där med mammaledighet är kanske inte så mycket ledighet egentligen. Från jobbet såklart, men det är minsann ett jobb att ta hand om en liten bebis också. Världens bästa jobb såklart!

Lillstintan har hunnit bli 4,5 månad. Helt sjukt. Hon är extremt envis och blir mer och mer tillfreds med tillvaron. Hon älskar att ligga naken på sin filt och tugga på sina leksaker och varje morgon blir hon superglad när hon får se sina favoritleksaker Giraffen Sophie och Clownen. Hon gillar gröt, men palsternacka mer. Katrinplommon är bäst. Idag blev hon förbannad när det tog slut… Hon vänder sig från rygg till mage och försöker med hela sitt väsen ta sig framåt, men lyckas inte riktigt. Men det dröjer nog inte länge innan hon ålar omkring på golvet. (Fasiken, då måste man städa ofta!!). Vi har börjat på babysim och det älskar hon, hon skvätter och har sig! Ååååh, mitt barn är världens finaste barn!!

Nu ligger hon och snusar i vaggan (som för övrigt börjar bli för liten… var tusan ska hon sova sen? På golvet? Vår lägenhet är för liten för en spjälsäng… Ääähhh, ett barn behöver bara kärlek och bröstmjölk…) och jag njuter av att vara själv. Det är rätt najs och snart ska jag käka lite glass bara för att!

Annars då? Nä, det händer liksom inte så mycket mer än att jag är mamma. Hahaha, så sjukt spännande det låter! Spännande? Nej. Underbart? Ja.

Förresten blir det snart dop, 12 juni. Caro ska sjunga Tre gåvor men jag är sugen på en solosång till. Kan man ha Make you feel my love? Vem ska sjunga den? Hmm. Detta tål att tänkas på… Sommarpsalm är ett måste. Och kanske Sommarns dörr? Svåra val det här. Längtar till hennes första fest, det ska bli så härligt! Älskar barndop, Gud känns så nära då. Och att vi valt världens bästa faddrar gör det hela bara ännu bättre.

Nej, nu är det sluttjatat om mitt barn. Sorry, detta är ingen mammablogg, men hon är mitt liv just nu. Mitt allt.
//Astrid

Ps. Provade bikiniöverdelar idag. Säger bara HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Nu ligger Tottan och sover sin andra powernap för dagen. Säger powernap för hon har börjat låta bli att sova längre stunder på dagen, och sover hellre bara sisådär 30-40 minuter åt gången. Det gör att jag måste "underhålla" och vara "pedagogisk" längre tid under dagen. Det gör å andra sidan också att hon för det allra mesta somnar runt 20-tiden och sen sover till 3. Och det ger mig så kallad "egentid". (Kolla, nu gör jag det som alla andra mammabloggare gör, skriver om sömn som om det är det viktigaste här i livet!)

Igår var jag extremt trött på kvällen, antagligen för att jag fått "underhålla" och vara "pedagogisk" hela dagen, och för att vi varit iväg nästan hela dagen. Vi pratade om det, jag och Mannen, och jag insåg att även om jag är trött och faktiskt ibland även lite trött på min underbara Totta eftersom vi umgås 24/7, så skulle jag inte vilja byta bort det för någonting i världen. Vad tusan gjorde jag med all tid innan jag fick barn? Inte vet jag. Jag gillar det bättre nu faktiskt!

Ojoj, nu vaknade lillstintan. Bäst att underhålla innan det blir ledsamt…
//Astrid

Innan jag fick barn visste jag visserligen att mycket av mitt liv skulle komma att kretsa kring sömn, men inte riktigt hur mycket det skulle betyda. Vår lilla Totta vaknar ca 2 gånger per natt för mat, ungefär klockan 3 och klockan 6. Sen sover vi vidare till 9-10-tiden och sen vaknar Tottan med ett leende. (De två senaste nätterna har hon visserligen bara vaknat kring 5.30 och 6.30, men man ska inte ropa hej att det är en ny vana!). Vissa nätter är såklart "sämre" än vad andra är, men jag måste säga att jag inte tycker att det är speciellt farligt lite sömn jag får.

Däremot handlar alla, och jag menar verkligen alla, mammabloggar jag läser om sömn. Sömn sömn sömn. "Idag har ditten och datten sovit si och så länge, halleluja" eller "jag dööööööör, måste ha KAFFE, nu har lillan inte sovit nånting igen". Och så alla dessa metoder för att barnen ska sova länge. Ja, en 6-månadersbebis kanske kan ha lite rutiner, men en 2-månaders? Jag betvivlar det. Bebisar kan inte skilja på dag och natt, och visst ska de lära sig så småningom, men att köra olika "kurer" och "metoder" på så små bebisar tycker jag är… hemskt. Men det kanske bara är jag?

Ja, en bebis behöver sömn. Men att de "bannemej ska lära sig att sova hela nätter" när de är 3 månader med hjälp av en kur och att vägra en bebis napp för att man själv vaknar när den åker ut? Jag betackar mig. När Tottan är redo, jag räknar med vid cirka 5-6 månader, kommer vi också införa strikta rutiner vid sänggåendet. Typ bad, mat, saga, sång, puss godnatt. Och så hoppas jag att det blir en bra rutin som gör att min lilla somnar gott och tryggt och vet att hon aldrig aldrig kommer behöva gråta eller skrika sig till sömns.

Säger jag nu ja. Vi får väl se hur det går sen…

För övrigt längtar jag helt enormt mycket efter en ny och större lägenhet.
//Astrid

Mitt beräknade förlossningsdatum var fredagen den 7/1-11, så när söndagen kom och jag inte hade några som helst känningar av att det skulle kunna vara på G, var jag deppig. Vi snackar depp à la sitta i soffan i morgonrock och stirra på TV:n hela dagen och tänka att det aldrig aldrig aldrig skulle komma ut en bebis ur min mage. Nåväl, vi gick på tårtkalas på kvällen i förhoppning om att tårta skulle kunna locka ut vår envisa unge. Men icke.

På måndagen hade min deppighet förbytts i ett otroligt lugn, jag kände liksom på mig att någonting var på gång. Jag promenerade, faktiskt ganska snabbt eftersom isen smält, till Melvins och fikade med en kompis+barn. Tottan (fast då var hon ju fortfarande Greta för oss) sparkade och bökade i magen och vi pratade graviditeter, förlossningar och bebisar. Efteråt promenerade jag till Lindex och sen handlade jag blommor för alldeles för mycket pengar (för jag tänkte att det kanske skulle kunna locka ut lillstintan). När jag kom hem gick jag på toaletten, och tadaaaaaaaa, en blödning! En teckenblödning! Kan säga att det var lite skräckblandad förtjusning, eftersom blödning både kan vara bra (det har satt igång) och dåligt (moderkakan lossnar).

Vi ringde Barnmorska Direkt som bad oss avvakta för att se om det kom mer blod, eller om det lade sig. Eller om det rent av satte igång. Inget speciellt hände… Så fram mot kvällen, runt 24-tiden gick vi och lade oss. Mannen sov som en stock, men jag hade börjat få lite molvärk och hoppades såklart att det var på riktigt. Men jag somnade, och sov till ungefär kl. 4, då jag vaknade och hade ont. Inte ont ont, men så ont att jag inte riktigt ville ligga stilla… Så för att inte störa mannen som jag tyckte behövde sömn gick jag och la mig i soffan. Fy farao vad dåliga tv-program det går på natten!

I vilket fall, jag började klocka värkarna, men de kom oregelbundet och var olika långa så jag hade inte så höga förhoppningar om att det skulle vara på riktigt ändå. Vid 9-tiden vaknade Mannen och jag meddelade läget… Han blev, om inte stirrig, så i alla fall lite nervig. Jag satt i soffan och klockade värkar, som fortfarande kom oregelbundet och var olika långa, och han satt i köket framför datorn och försökte plugga inför sin tenta. Det gick sådär.

Klockan gick och värkarna fortsatte komma oregelbundet, ibland med 8 minuters mellanrum, ibland med 3, ibland med 6, ibland med 4. Och så vidare. Jag stod i duschen ett par omgångar, dels för att lindra värken dels för att vara "fräsch" inför eventuell förlossning. Dagen gick… Fortsatt oregelbundna värkar. Jag stod en omgång till i duschen framåt 16-tiden. Nånstans mitt på dagen skickade jag iväg nåt sms till en förlossningsvan vän och klagade på att jag inte visste om det var på riktigt eller inte. För jag visste ju inte hur det skulle kännas, och det gjorde fortfarande inte så ont som jag trodde att förlossningsvärkar skulle göra.

Vid 17-snåret tänkte jag att "Näe, nu får jag ringa förlossningen för att i alla fall få komma in på koll". Sagt och gjort, jag ringde för att höra vad Proffsen tyckte. Barnmorskan jag pratade med tyckte att jag lät alldeles för pigg för få komma in på koll för jag "kunde ju fortfarande prata igenom värkarna och dessutom var jag ju förstföderska och då kan det ta lång tid". Okej tänkte jag, då kanske det inte är på riktigt i alla fall. Dessutom "ska" värkarna komma med ca 3 minuters mellanrum innan man åker in. Värkarna kom oregelbundet och jag vaggade/andades mig igenom dem och försökte tänka att varje värk tog mig närmre målet.

Här nånstans ändrade värkarna karaktär, och de gjorde plötsligt lite ondare och tryckte neråt. Äh, tänkte jag, jag är förstföderska och detta kan ta tid (Barnmorskans ord ringde i öronen). Men vid 19.30 tyckte mannen att jag var för plågad och tyckte att vi skulle ringa förlossningen igen och meddela att vi var på väg in, och eftersom envisa jag nu själv började ana att om jag inte åkte in skulle bebisen födas i farstun (och det ville jag INTE!) så ringde jag igen. Barnmorskan svarade i princip "Jaja, ni får väl komma in då… Suck". Vi satte oss i bilen, passagerarsätet var preppat med handduk ifall vattnet skulle gå, och körde den ynka kilometern till sjukhuset. Jag hann få en värk under tiden, och det var kanske inte det roligaste jag varit med om om vi säger så. Jag ville liksom bara upp och gunga fram och tillbaka och röra på mig, men det kan man inte i en bil…

Väl framme vid sjukhuset tyckte Mannen att han kunde släppa av mig utanför förlossningen och sen parkera bilen… Det tyckte inte jag, för jag ville ha LUFT och jag ville GÅ och pressa ner bebisen lite längre ner. Och eftersom jag är så envis fick jag som jag ville. (Det var alltså ingen lång promenad jag tvingade oss ut på, snarare ca 300 m). Under promenaden sa jag till mannen "Bara nu jag inte är tillräckligt mycket öppen så vi får åka hem igen…" (Fast innerst inne visste jag nog egentligen hur det låg till med "öppenheten").

Vi kom in på förlossningen, blev mottagna av en Barnmorska som kopplade upp mig i CTG (apparat som mäter barnets hjärtljud och mina värkar). Jag hade fortfarande oregelbundna och hanterbara värkar som jag kunde andas igenom som jag lärt mig på vattengympan. Men det var däremot inte kul att behöva ligga ner under den halvtimmen CTG:n var påkopplad. Klockan 20.30 kom en annan Barnmorska in och undersökte mig, och jag hoppades för allt i världen att jag var öppen mer än 3 cm. "Grattis, du är öppen 6-7 cm, så du får stanna". Tack sa jag och jublade inombords. Och plötsligt gick vattnet.

Sen fick jag hoppa (överdrift) in i duschen för att smärtlindra och rengöra med Descutan. Oh halleluja vad skönt det var i duschen! Smärtan vad som bortblåst där i värmen och det speciella munstycket med masserande effekt. Jag stod där i ungefär i tre kvart innan nattpersonalen kom in och hälsade. Ungefär när jag kom in till förlossningen kunde jag inte prata genom värkarna utan var tvungen att koncentrera mig på min andning under tiden de kom. När nattpersonalen kom in stod jag och andades och jag fick beröm för hur bra jag tog mig igenom värken med hjälp av andningen. Nattpersonalen förslog att jag skulle prova lustgasen, eftersom jag när jag kom in tackat nej till epidural, och även om jag var skeptisk till den bestämde jag mig för att prova. Jag tror att mannen läste mina tankar om biverkningar, för han sa direkt att illamående inte är en biverkning (hatar att må illa). Till en början var det svårt att släppa profylaxandningen och andas lugnt och djupt i masken, men efter ett par värkar fick jag in tekniken. Klockan var nu ca 21.30 och jag andades lustgas och gungade/hängde på en gåstol och blev serverad saft ur glas med sugrör. När värkarna kom gick jag helt in i min egen värld med hjälp av lustgasen. Jag tyckte själv att jag hade läget helt under kontroll och inte alls var lullig… Men det håller inte mannen riktigt med om. Jag sluddrade tydligen en del och tyckte att lustgasen luktade köttfärs.

Klockan 21.55 hjälpte inte lustgasen längre, för värkarna var nu helt annorlunda. Mannen tyckte vi skulle ringa på barnmorskan, men jag var envis och tyckte vi kunde vänta till hon kom in igen, hon hade ju faktiskt lovat att komma in igen klockan 22 och undersöka mig. Vilket hon gjorde. Exakt på klockslaget! Underbart!

Barnmorskan undersökte mig och sa; "Ja, här är ju ett barn på väg ut… Det är dags att krysta" varpå jag svarar "Jag tänkte väl det!". Här nånstans stannade värkarna av lite grann och jag fick en paus innan det verkliga kraftprovet. Under pausen visar det sig att barnmorskan, jag och mannen är gamla "kollegor" och jag inser att jag antagligen skällt ut henne både en och två gånger angående patienter. Nåväl, hon och undersköterskan var helt fantastiska, precis som jag ville ha dem! Lugna och bestämda, inget mjäk inte. Plus att de berömde mig och sa att jag var en stark kvinna och fantastisk och duktig. Och jag kände mig verkligen så!

Så kom krystvärkarna igång på allvar igen, och det var verkligen bara att följa kroppens impulser. Jag lade bort lustgasen innan jag började krysta, för jag tyckte inte att det gjorde ont längre. Krystvärkarna kändes mer som vågor genom kroppen, medan de andra värkarna mer var som brännande mensvärk. Jag provade att krysta på sidan, men fick inte bra kraft, så efter ett tag provade jag att stå mot sängändan, men det funkade inte heller. Det bästa var att ligga på rygg. Mellan krystvärkarna blev jag serverad saft och baddad i pannan. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så svettig och varm (så mycket för att vara fräsch under förlossningen).

Nån gång runt 23-tiden började jag bli less och lite lagom datumfixerad som jag är undrade jag om hon verkligen skulle komma ut idag. Det lovade både barnmorskan och undersköterskan dyrt och heligt. Då fick jag förnyad kraft och krystade för kung och fosterland och för min lilla flicka. Jag fick känna på hennes håriga huvud, och sen var det bara ett par krystvärkar kvar…

11/1-11 klockan 23.16 gled den lilla sälungen ut, och jag fick upp henne på mitt bröst. Den vackraste lilla flickan denna jord har skådat. 3195 g och 50 cm och helt perfekt.

Det var det mest fantastiska och underbara jag varit med om i hela mitt liv, och jag tyckte inte ens att det gjorde speciellt ont… Och dessutom har jag fått finaste vinsten någonsin. Min dotter!
//Astrid 

Jag knåpar på min förlossningsberättelse, och den blir LÅNG. Nästa inlägg lovar jag att den kommer upp, om nu någon är intresserad… (Om inte annat så skriver jag ner den för min egen skull).

Så länge bjuder jag på en låttext som jag alltid kommer att förknippa med förlossningen och min lilla Totta. Den spelades nämligen på radio en liten stund efter jag fått upp den underbara vackra lilla skapelse som är min dotter på mitt bröst. Here you go, "Just the way you are" med Bruno Mars.

//Astrid
Ps. Precis när jag krystade ut henne spelades "Åh Saaaaarah, kom uuuuut i kväll" av Mauro Scocco…