It’s hard to let go of the past but it’s seems easier as time is moving.
Imorgon skulle Tove fyllt 23 år. Det är tre år sen hon dog. Det känns som om det är en evighet längre, men samtidigt som det är igår som jag fick samtalet. Jag sitter på andra sidan jorden nu igen. Som jag visste att jag skulle göra. Det är läskigt. Det är jobbigt. Det är helt underbart.
Jag bearbetar det varje dag. Speciellt nu, när det är så nära. Jag hade behövt mina närmsta vänner här, men jag tror det är bra att jag är själv också. Allt är så himla tudelat! Jag har knappast varit gladare än jag är nu, samtidigt som jag har en känsla av sorg över mig. Halleda.
Det här blev ett rörigt inlägg, men jag var tvungen att skriva av mig.
Nu ska jag ut och dricka champagne, skåla för Tove, för att jag är i Australien, för att jag är lycklig och för att jag lever!
//Astrid
