Ett liv för mig

BLÄ vad jag hatar att vara så här upp och ner som jag är just nu.
Ena stunden: en glad Astrid som dansar till Lena Ph.
Andra stunden: en ledsen Astrid som gråter till Anders Widmark.

Jag tycker inte om känslan jag har i kroppen just nu. Känslan av ovisshet, av längtan, av saknad. Jag vill back on track, jobba och tjäna pengar så att jag kan ta mig härifrån. Just nu är det det enda jag vill… Bort från det här gråa, trista och vanliga. Bah! Ååååh… kan livet inte bara bli lite enkelt igen?! Bara att inse att livet inte är en Hollywoodfilm, utan faktiskt… livet. Men vill man inse det?

Fan att jag inte vet vad jag vill med mitt liv. Fan fan fan. FAN.

Och jag får ju erkänna att jag saknar Mr. Left leg. Det gör jag. Och det är så jävla störigt och jobbigt, för jag vill inte göra det. Bara det att jag drömt så himla obehagligt om honom den senaste veckan… och jag kan inte skaka av mig drömmarna. Äh. Drömmar är drömmar, eller hur?

Nä, nu ska jag ringa Caro och kanske gråta lite i luren och sen ska vi bestämma oss att vi ska åka till Florens och bo på fyrstjärnigt hotell. Jomen. Fasiken vilken tur att jag har Caro, utan henne vore jag en pöl på golvet just nu.

Adios amigos!
//Astrid

Min helg har varit så bra! Precis en sån helg jag behövde.

I fredags hos Helena, med drinkar, canelloni, mer drinkar, charader och kändisleken. Åh så skönt det var att träffa lite ‘nytt’ folk, slippa älta och bara få ha en riktigt trevlig kväll med fina tjejer liksom. Merci beaucoup!

I lördags, efter lite för få timmars sömn, åkte jag med mor och far till Halmstad till min favoritkusin. Vilken bra dag! Lunch, efterrätt, kaffe & kaka och sen gjorde vi oss snygga och gick på förfest och kollade på mellofestivalen (som för övrigt sög) och sen gick vi ut och dansade. Vi dansade hela natten, eller åtminstone halva, och jag fick känna mig uppskattad. Det var precis det jag behövde. Det var en fin kväll.

Idag har vi bara haft en riktigt skön dag… Konstigt nog brukar det kresta kring att äta gott när jag träffar min lilla kusin. Det tror jag är rätt bra just nu. Förutom mat har dagen handlat om önskelåtar, pianospel och mysepysprat. Fast vi glömde vår morgongympa. Fy oss!

Idag har jag dessutom läst ut en bok och börjat på mina löften till mig själv. Eller egentligen har hela helgen handlat om det, för jag har gjort precis det jag har känt för. Heja mig liksom! Och nu kom jag på hur bra livet faktiskt är, hur bra jag har det egentligen liksom. Jag har bannemej världens bästa vänner! WOW! Och lugnet som kom över mig precis i detta nu vet jag inte var det kom ifrån, men jag tackar och tar emot.

Det blir bra det här, det ordnar sig. Det gör det verkligen.
//Astrid

Just precis… en liten heartache såhär som grädde på moset (alltså saknaden efter Melbourne) kan ju göra susen! Hjälp vad jag är en munter människa just nu. Eller nä, kanske inte precis. Fy katten vad det kan göra ont i hjärtat, det är ju helt sjukt!

Det är tur jag har helt fantastiskt underbara vänner och familjemedlemmar som skickar sms, ringer, vallar mig, ältar, utfodrar mig, frågar lagom mycket, låter mig vara om jag vill det och bara är allmänt jättebra. Utan dem hade jag varit ännu mer omunter kan jag meddela. Tack tack tack för att ni finns, än en gång!

Har funderat sjuuukt mycket i veckan, såklart. Och så har jag kommit fram till hur jag vill ha det, mitt liv liksom. Eller ja. Jag har kommit på några små löften till mig själv som jag måste hålla nu.
Detta är mina löften till mig själv vt 09:
1. Var snällare mot dig själv.
2. Bli inte bitter.
3. Läs mer böcker (som i Australien).
4. Lyssna på bra musik.
5. Umgås med dem som gör dig glad.
6. Ha valmöjligheter i höst.
7. Gör det du blir glad av.
8. Gör inte saker bara för att andra vill att du ska göra det.

Tycker nog att jag brukar fixa det mesta av det här, men tror att jag behöver en liten lista och en påminnelse i vår.
Jag är ju faktiskt asbra, egentligen. Bara lite down and out just för tillfället!
//Astrid

Nu ska jag lägga mig som en boll i sängen i en vecka.
Hej hej.
//Astrid

Glad alla hjärtans lite sent!
//Astrid

Just precis. This ain’t the place. Men ändå måste jag… Jag måste skriva lite. För detta är så jobbigt. Jag väntar tålmodigt… Det gör jag. Men så plötsligt bryter jag ihop och nästan längtar ihjäl mig. Sen rycker jag upp mig. Och som Björn Skifs så fint uttrycker det "Det blir alltid värre framåt natten". Oh yes Björn, amen to that!

Och så hittade jag det här, och det är bara så spot on, och därför är jag töntig och skriver det här. Bla bla bla, jag vet att jag har gått och blivit töntigt, men vad ska jag göra?!

I can’t believe we met like this.
Is it just a coincidence?
I had a feeling I’d be seeing you again.

Mmm… Just precis. Idag pratade jag med Rhea på Skype (tacka Gud för Skype!). Hon mår bra, hon lever. Skönt. Däremot har en av våra andra vänner där nere förlorat en vän i bränderna. Så himla himla hemskt. Och Rhea känner såklart massor massor som är drabbade, och såg själv bränderna på nära håll från sitt hus. Uuh, jag ryser.

Massor av blaj på senaste tiden! Så kan det gå.
Imorgon ska jag söka jobb och vara allmänt effektiv.

Halleluja!
//Astrid

Min stad brinner.
Inte Malmö, utan Melbourne. Minst 130 människor döda, samhällen är totalförstörda, liv förstörda. På grund av min största rädsla, eld. För en månad sen var jag där, i värmen och solen och njöt. Nu är jag här och kan inte greppa vad som händer i Melbourne, mitt andra hem. Dit jag längtar varenda minut.

När min pappa var och hälsade på var han, jag och the crew i Kinglake och fikade. Av Kinglake är det bara aska kvar. CFA, den frivilliga brandkåren, går och märker husen i olika färger beroende på om det finns kroppar i husen eller inte. Kroppar. Inte människor, utan kroppar.

Vad jag vet är ingen jag känner drabbad direkt av branden, men två av mina närmsta och käraste sjuksköterskekompisar bor ute på landet där elden härjat, eller kanske härjar. Allt jag kan göra är att hoppas och be att ingenting hänt dem, och vänta på att höra av dem. Jag dock rätt säker på är att mina vänner känner någon som på något sätt drabbats. Och det är helt fruktansvärt att tänka…

Åh, vad jag längtar ‘hem’ till Melbourne, samtidigt som det är skönt att vara här, och slippa uppleva bränderna på så nära håll.
//Astrid

1 down, 2 to go!
Jag klarade min medicinska vetenskap-tenta! EUREKA! Bara två hinder att ta mig över nu- casetentan och bedsidetentan. Men det ska väl gå vägen så jag kan få min himla legitimation och vara ASTRID- leg. sjuksköterska.

Äh, nu pallar jag inte skriva mer. Känner mig lite knäpp idag. Men det brukar ju gå över har jag hört!

Hej hopp!
//Astrid

Alltså, det är inte så dumt att vara hemma egentligen. (Ja, om man bortser från det lilla faktum att jag inte har några pengar och inte har nåt jobb). Men annars, annars är det nog rätt bra ändå. Det är underbart att jag kan hämta Klumpen på dagis och få umgås bara han och jag i ett par timmar, det är gött att Stina flyttat till Malmö och bor bara 7 minuter bort, det är gött att kunna träffa alla Lundabor hela tiden, det är gött att Helena har flyttat till Malmö så att jag kan våldgästa (och bli våldgästad!)… Och det ÄR ju faktiskt ganska nära till Frankrike, det är det…

Idag har det varit en bra dag, en riktigt bra dag faktiskt. Först skrev jag lite CV och personligt brev… Det gick väl inte jättebra, men jag har i alla fall känt mig lite duktig… Sen kom Michaela hit och drack kaffe och åt muffins. Muffins som jag bakat… Ååååh vad jag älskar att baka och åååh vad jag är bra på att baka. Ja, idag har varit en riktigt bra dag…

I lördags kom ett nästan kusligt lugn över mig. Ett lugn som sa "Astrid, vila i det". Så det har jag gjort sen dess. Vilat i det… Vilat i livet, vilat i stressen, vilat i min tvivlan och i min längtan. Och vad mycket skönare det är att göra det… Allting ordnar sig, ingenting är omöjligt. Det som händer händer liksom. Och, ‘blott en dag, ett ögonblick i sänder’, är det inte så man ska tänka?

Jag vet inte riktigt vad jag blajar om, men jag känner mig riktigt tillfreds idag! Dessutom kom jag i den svarta klänningen igen… Bra, för på fredag ska jag på smokingsittning.

Nu- te & muffins!
//Astrid