Ett liv för mig

Det är rätt lustigt när man riktigt känner hur man utvecklas. Det gör jag just nu.

Snart har jag jobbat 4 veckor, och det går verkligen framåt. Men det går upp och ner. Vissa dagar tycker jag att jag är världens sämsta sjuksköterska, andra dagar tycker jag att jag är världens bästa. Vissa dagar är jag totalförvirrad, vissa dagar har jag koll. Det är läskigt, men ack så kul. Och varje gång jag gör något för första gången, om än så bara att ringa en läkare, känner jag hur jag växer. Och jag gillar det.

När jag kom hem från Australien trodde jag att jag vuxit färdigt, det kändes så då, men jag kommer nog ut på andra sidan detta som en ännu lite bättre, lite starkare och lite säkrare person trots allt. Knasigt.

Fasen, jag är ju rätt bra faktiskt.
//Astrid

När jag var i Taizé sommaren 2004 träffade jag tre killar som har kommit att betyda väldigt mycket för mig även senare. Det är tre helt olika historier, fina på olika sätt.

Historien om fransmannen
Fransmannen och jag pratade knappt när vi var i Taizé. Han var en såndär person som jag trodde inte tyckte om mig, alltså bestämde jag mig för att inte tycka om honom. Smart. Han umgicks mest med mina kompisar och jag tror att vi bytte e-mailadress mest för att vi kände oss tvingade att göra det. Men när vi kom hände någonting, och vi började prata på msn, mycket. Vi undrade varför vi inte pratat mer i Taizé, och kom gemensamt fram till att vi varit osmarta då. Vi har fortfarande kontakt, men vi har inte setts igen.

Historien om tysken
Han var så cool med sin gitarr och låtarna han skrev. Jag tror nog att jag blev kär i honom rätt omgående. Vi umgicks, pratade, sjöng, pratade, promenerade, hittade på nya ord, sjöng lite till och bara var. Han åkte hem, lämnade en present till mig och jag grät som ett barn på ljusmässan på kvällen. Vi skickade brev och vykort till varandra när vi kommit hem och höll kontakten. Jag saknade honom så mycket. Sen träffades vi i Lissabon på nyårsmötet, i Taizé efter en vecka och så följde jag med honom hem. Sen träffades vi i Berlin. Sen sa vi hejdå. En kort men intensiv och väldigt fin kärlekshistoria. Vi höll kontakten, och träffades igen i Taizé 2007, och pratar sporadiskt nu. Jag tror vi ses igen.

Historien om italienaren
Nog blev jag lite förtjust i den stilige italienaren med stort hjärta och stor humor. Vi hittade varandra direkt, och hade en otroligt kul vecka i Taizé tillsammans. Vi “förlovade” oss till och med med en bit folie och planerade vad alla våra 10 barn skulle heta. Vi hade mycket kontakt under hösten och träffades sen i Lissabon… Vi har väldigt, väldigt sporadiskt haft kontakt efter det, men konstigt nog är det ändå den här killen jag känner starkast band till. V har inte träffats sen Lissabon, men vi kommer att ses igen, jag bara vet det.

I want Taizé. NOW.
//Astrid

Amen.
//Astrid

Mhm aha!
Jag jobbar helgen… Helgen då ALLTING händer. Såklart… Har 4 fester att välja mellan på lördag, men nu blir ju valet lätt- ingenting. Det är liksom inte värt att vara dödstrött på söndag. Och nej, jag klagar egentligen inte, det är bara att vänja sig! Jag kommer jobba massor av helger då “allting” händer, massor av aftnar av olika slag och massor av vanliga dagar då jag missar nåt. Sånt är livet!

Nu ska jag äta kvällsmat framför Så ska det låta eller nåt annat höjdarprogram, gå en promenad med hundarna och sen krypa till kojs, drömma om jobbet och sen vakna i ottan för att gå till jobbet. Som är kul. Som jag trivs på! Som jag är SÅ lycklig över att ha fått!

Tjohej!
//Astrid

Vilken himmelskt bra helg jag har haft!
Vänner, sparkling, sol, skog, hav, mat, promenader, glass och rökmaskin.

Hej hopp, mina vänner är bäst i världen!
//Astrid

Det är så mycket känslor som rör sig i min kropp just nu. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av dem. Det är en salig blandning av rädsla, glädje, sorg, saknad, nervositet. Jag är rädd och nervös att jag inte ska göra bra ifrån mig på jobbet, rädd att jag kommer vara för rädd för att klara pressen. Samtidigt är jag så glad att jag har hamnat där jag har hamnat. Min handledare är super, alla arbetskamrater gulliga och hjälpsamma. Men tänk så klarar jag inte det?!

Jag saknar Melbourne så att det gör ont ibland, orkar inte titta på bilder därifrån för då kommer alla känslorna på en och samma gång. Och det är jobbigt. Samtidigt är jag så otroligt glad att jag är i Sverige där jag kan umgås med dem jag tycker bäst om. I helgen ska vi till Blekinge och bara vara. Och det älskar jag ju! Men… det saknas ändå någonting. Jag tycker inte om att det saknas någonting, speciellt när jag inte vet vad det är.

Bla bla bla.

Jag och Caro har en pakt, och den ska vi minsann genomföra. Sådetså!

Nu ropar sängen, imorgon blir det jobb och sen sparkling.
//Astrid

Och så påskdagen då… Det firar vi med lite Taizémusik tycker jag!

The Lord is risen, alleluia. Sing out and praise the Lord, alleluia!
//Astrid

Varje år vid påsk blir jag lika tagen av historien om Jesus… Vare sig om man tror på honom eller inte, måste man ändå hålla med om att det är en fruktansvärd historia. Håll till godo, Es ist vollbracht, ur Johannespassionen av J.S. Bach. Jag ryser…

//Astrid

Sista dagen i frihet. Imorgon smäller det, min första dag som riktig sjuksköterska… Nu finns det inte någon återvändo, hejdå slackerliv hej jobbliv. Forever and ever amen. Nej, riktigt så illa är det väl inte… Jag borde nog vara lite mer nervös än vad jag är. Fast det börjar kännas lite i magen, och det känns på nåt sätt lite bra, vill ju inte ha blivit miss no feelings helt plötsligt. Det vore väldigt olikt mig!

Jag har plockat fram det mesta jag behöver inför morgondagen; pennficka, sjuksköterskeklocka, hänglås, block, pennor, MSS-broschen. Det enda som fattas är ett par Birkenstock (äkta sjuksköterskor har Birkenstock!) och en riktig brosch där det står Astrid, leg. sjuksköterska på. Det måste jag ordna as soon as possible! Men det är ju så svårt att välja färger… Hihi.

Jaha, ni undrar hur det är annars i Astrids liv? Jodå, tackar som frågar, det är bra. Jag älskar våren, jag älskar ljuset. Jag sjöng Johannespassionen igår, det var vackert. Mr. Left Leg makear an effort, det är bra. Men jag längtar, jag längtar efter något obestämbart… Får se var längtan bär mig.

Nu ska jag hoppa i säng och vara utvilad första dagen på jobbet!
//Astrid

Idag har varit en så härlig vårdag! Åh, vad jag älskar Sverige och Malmö på våren! Alltså verkligen… Det är nåt speciellt med svensk vår. Det har varit en prefekt vårdag idag. Först gick jag en promenad med Stina till centralen, sen hittade vi ett nytt trevligt café och tog en kaffe i solen, därefter gick jag vidare till centralen igen där jag drack ännu en kaffe i solen, fast med Hanna. Och sen gick vi i solen till barnkören, i solen från barnkören, och så en promenad hem från centralen i solen. Mmm… SOL! Det är sanslöst vad min kropp har behövt sol.

Jag har längtat idag. Till både det ena och det andra faktiskt. Först och främst till Melbourne såklart, till mitt liv och mina vänner där, den underbara staden, till tram 86 med alla sippar och indier, till baren, till the Austin, till St Kilda och att det faktum att jag verkligen älskade mitt liv där, varje dag. Men jag har också längtat till Taizé, till stillhet, närhet, tystnad och bön. Och så har jag längtat efter att få resa med Caro, som vi pratat om så länge, att få lön, att börja jobba…

Det är skönt att längta. Och lite frustrerande. Men mest skönt tror jag.

Och snart kommer ju faktiskt solen. Och jobbet. Och lönen. Och att få lön innebär ju faktiskt att jag kan börja spara pengar så att mina nya drömmar kan förverkligas. Det gillar jag!

Puss på er!
//Astrid