Ett liv för mig

Idag har jag plågat mig själv. Jag har lyssnat på Colbie Caillat. Det påminner mig så enormt mycket om Mr. Left Leg, så enormt otroligt mycket. Om allt fint vi gjorde, alla bilturer, alla samtal, alla promenader, allt. Det påminner mig om hans pojkrum, det påminner mig om vår första kyss, det påminner mig om dagarna i Sorrento och om julen. Och hjärtat gjorde ont av all påminnelse. Det snörpte till ogillande och när jag cyklade till jobbet med iPoden, som också påminner mig om honom, i öronen trillade en liten tår ner för min kind.

Det var då det slog mig- han har faktiskt sårat mig mer än jag trott. Eller mer än jag velat erkänna kanske. För jag har spelat stark, oberörd, ja, till och med inbillat mig att jag såg det komma. Men to be totally honest, det gjorde jag inte. Åh, himla STEN! Nä, nu blev jag faktiskt lite arg på honom! Och så är jag arg för att han kommer undan så lätt, att han sitter där var han nu är i Europa och tror att han gjort allt rätt fast han faktiskt skötte allt så jävla dåligt. Han kan ju sköta sina relationer såhär i fortsättningen med, det kommer man långt på. Helt klart. BAJS PÅ HONOM.

Kanske springer vi på varandra i livet någon gång, på en pub i Melbourne kanske. Då ska jag säga honom ett och annat. Och vara jävligt snygg och charmig så han vet vad han missat. His loss.

Mr Left Leg, if you’re reading this; you broke my heart.
//Astrid

Nu är snart mina fyra dagar av ledighet. Om tre timmar är jag på jobbet och ordningen är återställd… I like my job! Men det har varit skönt att vara ledig! Och även om jag inte åkte med Taizé har jag ändå hunnit tänka på viktiga saker… Varje kväll har jag tänt ljus och lyssnat på Taizémusik och funderat, funderat, funderat och funderat. Efter september är det ovisst… Det är så mycket jag vill! Det är så mycket jag kan göra! Jag måste reda ut mina tankar.

- Kvar på jobbet (prio ett kanske).
- Ambulanssjuksköterska (det verkar ju så coolt).
- Akuten (spännande).
- Norge (money money money).
- Barnmorska (har ju liksom alltid varit min plan).
- Australien (Melbourne, royal flying doctor service, resa).
- Barnssjuksköterska (åh barn).
- Läkare utan gränser (ligger där bak och lurar).
- Resa (men var och med vem och hur länge?).
- Taizé (alltid).

Hmm… Nu har jag bestämt mig. Idag ska jag försöka byta bort en torsdagskväll i september så att jag blir lite långledig igen och kan åka till Taizé. Låter inte det som en bra idé? Då slår jag två flugor i en smäll. Yes! Ibland gillar jag att jag är så smart!

Nä, nu ska jag ta upp tvätten från tvättstugan och sen ska jag laga mat. Och sen ska jag jobba!
Tjohej!
//Astrid

Idag började vi prata om Taizé på jobbet. Jag sa att jag funderade på att åka dit nu när jag är ledig i 4 dagar… Som jag senare bestämde mig för att inte göra, men det hör inte hit egentligen. Nåväl, när vi satt och pratade om det sa plötsligt en kollega “Åh, nu vet jag varför jag tycker att jag känner igen dig, du är så lik en tjej som brukar åka dit. Men hon är kristen.”

För det första, om någon precis suttit och sagt att man varit i ett kloster 7 gånger, borde man inte misstänka att den personen då är lite… Ehum… småkristen? För det andra… Säger man då kristen på det sättet hon gjorde, med lite förakt i rösten? Jag skäms inte på nåt sätt för vem jag är, men jag väljer nog att hålla det lite hemligt lite till. Men varför egentligen? Varför vågar jag inte ha mitt kors på mig på jobbet? Jag inbillar mig lite att jag inte vill att min tro ska “skrämma” patienter, men kanske är det faktiskt så att jag inte riktigt vågar stå för vem jag är?! Hjälp.

Nej, detta måste jag utforska. Varför vågar jag inte visa min tro?
//Astrid

Igår (jaja, snarare tidigt imorse då) när jag och Caro var på väg hem kunde denna konversation höras:
C: - Vad är det för djur?
A: - Det är gäss.
C: - Men vad är det för djur?
A: - Det är gäss.
C: - Alltså, jag ser ju att det är fåglar, men vad är det för djur?

//Astrid
Ps. Har jag nån gång sagt att Caro är bäst?

Come to me with all your burdens.
Jag längtar efter stillhet och tystnad. En stillhet och tystnad jag bara kan få i kyrkan, och framför allt i Taizé. Idag längtar jag så mycket till Taizé att jag faktiskt började gråta (surprise) när jag lyssnade på Behüte mich Gott. Hela mitt väsen längtar efter att få lämna över allt till Gud och bara vara. Bara vara i Taizé där jag så väl känner igen lukterna, ljuden, smakerna och rutinerna.

Come to me with your sorrows,
let me be your strength.
Taizé är min bensinstation där jag tankar styrka och mod inför kommande hinder. Det är som en oas i öknen, eller den där koppen kaffe när huvudvärken gör sig påmind. Taizé helar. Där får jag vara precis som jag är, ledsen eller glad, ful eller snygg, dum eller smart, och hur jag än är vet jag att jag är accepterad.

I am with you, all trough your days
Just come to me.
Tack. Jag är på väg, sakta men säkert!

//Astrid