Just because everything’s changing doesn’t mean it’s never been this way before.
En vecka. EN vecka.
Imorgon ska jag boosta mig själv med en favoritkollega på frukost och promenad. Sen ska jag bli modig. Och sen… seeen om 4 eller 5 arbetspass åker jag! JIPPI!!
//Astrid
Fast du inte tycker att du räcker till.
Idag tog jag mig en mycket välbehövlig promenad vid havet. Med mina tankar och iPoden som sällskap gick jag i solen och njöt. Benen ville inte sluta gå, och tankarna ville inte sluta tänka. Jag tänkte på dåtiden, framtiden och nutiden. Mycket på Melbourne, mycket på Taizé och mycket på vad som kommer att hända i höst. Jag borde få tummarna ur och göra nåt åt hösten. Men det är något som tar emot… En känsla, en aning, ett hopp. Kanske mest hoppet ändå. Jag hoppas med hela mig själv att jag kommer få vara kvar. Because I’m worth it.
Jag är värd det, för jag är faktiskt en bra sjuksköterska, det är jag. Trots att jag inte är perfekt. Jag vet att jag är bra på att se mina patienter och mina kollegor, och jag vet att är det nåt jag inte kan, ja då tar jag reda på det. En läkare frågade mig igår hur länge jag hade varit klar. Och när jag sa att jag var alldeles nyfärdig sa han “Oj, du som är så bra”. Kanske inte exakt de orden, men samma innebörd. Ja, jag är bra. Screw jantelagen, jag är till och med sjukt bra! Så det så. Men tro inte att jag nöjer mig med det. Jag ska bli bättre och kanske till och med bäst! Om det så är det sista jag gör!
//Astrid
Här sitter jag och klockan är tolv på natten. Kanske borde jag ta tag i mig själv och gå och lägga mig.
Innan kom jag på mig själv med att ligga i misärställningen och tänka. På alla “fel” jag gjort på jobbet. Som att lämna läkemedel framme utan att dra upp i spruta till exempel. Och så förbannar jag mig själv för att jag inte är perfekt. Jag vill vara perfekt.
Jag är trött på att komma hem till en tom lägenhet. Om man skulle skaffa sig en hund… Nä, det är för mycket jobb. Kanske en katt? Nä, gillar inte katter. En hamster då? Fy, de luktar illa. Fisk? Nä, hur kul är det egentligen? En vandrande pinne då? Nä… lönt, har ju Pildammsparken som trädgård- där finns många pinnar, dock ej vandrande tror jag.
Det får duga med sillerna som sällskap.
//Astrid
Nu har jag bara typ 5 veckor kvar på jobbet. Jag vill inte sluta! Jag älskar mitt jobb! Håll tummarna att allt löser sig som jag vill att det ska göra så är ni snälla…
Ja, så kan en vanlig dag på jobbet se ut! Hur kan man annat än att älska det?
//Astrid
I lördags när jag och far stod och väntade på båten i Puttgarten började vi av någon anledning prata om Taizé och Delfinbussarna. Precis då kom det en färja, och ut ur bussen körde inte mindre än tre Delfinbussar fullproppade med förväntansfulla människor. Jag fick nästan tårar i ögonen. Och då bestämde jag mig, jag ska dit i september. No matter what. Det var bara en ynka tur som hindrade mig från 5 hela dagar i Taize.
Direkt idag när jag kom till jobbet var det en annan sjuksköterska som sa att hon kunde byta min tur med mig. Jag blev så glad!! Så, nu, äntligen är biljetten bokad!! Äntligen ska jag få komma till mitt paradis. Jag åker den 1:a september och kommer hem den 7:e. Kunde liksom inte bli bättre. Ibland vill livet (Gud?) som man själv vill!
Som jag längtar!
//Astrid
