Ett liv för mig

Man vet att man är världens sämsta sjuksköterska när en kollega ringer och påpekar att man glömt ge en patient mediciner.
Då, i det ögonblicket, tvivlar man ganska starkt på sin förmåga som syster.
Speciellt om man verkligen verkligen glömt det.
Trots att man fick in tre dåliga patienter på kort tid och faktiskt inte hann ha 100% koll tvivlar man på sin förmåga.
För det är ju faktiskt så att man har ansvaret, och man borde ha haft koll.
Det borde man verkligen.

Man=jag.

Fast det är klart, har man andra sjukare patienter kan man ju faktiskt behöva prioritera. Faktiskt.

Nu ska jag försöka komma över detta trauma och inte känna mig såhär imorgon på jobbet. Kan vara positivt att vara på topp när 22 timmar på jobbet på två dagar stundar.

//Astrid

Den 28 november, dagen före 1 advent 2009. Min storebror fyller år (grattis gamle man!), och jag har äntligen fått ta ner min adventsstjärna och adventsljusstake och det andra glittret. Som jag tjatat om det kan man ju tro att jag har glitter över hela lägenheten, men nej, det har jag faktiskt inte. Det hänger en grön rosett på dörren, det står en guldglittrig ren i fönstret och det hänger en mångfärgad glittrig julgranskula i fönstret. Och så har jag ett guldglittrigt ljus på bordet. Mer än så är det inte, ja, förutom staken och stjärnan då.

Idag har varit en riktigt bra dag. Jag har:
- vaknat klockan 10 men somnat om till klockan 11.40 då Caro ringde och väckte mig,
- hoppat upp ur sängen, sprungit ner i källaren och hämtat upp jullådan,
- pratat med Caro i telefon x antal gånger,
- fixat julstämning,
- hämtat min julklapp till mig själv från Cdon (9 filmer där typ alla är romantiska komedier såklart),
- storhandlat i den mån det går på cykel,
- kollat på The Proposal och smågråtit lite,
- gjort knäck,
- njutit av min fina fina underbara lägenhet.

Häpp och hej! Nu ska jag njuta av lördagen före 1a Advent. Imorgon ska jag sjunga Dotter Sion och Halleluja och Gläd dig du Kristi Brud.
Livet är gött!
//Astrid

Här är det snabba ryck. Ena dagen tycker jag det är lite spännande att jag inte vet vad som kommer hända i vår, andra är jag rädd som en nykläckt kyckling. Idag har jag bestämt mig för att jag tycker det är spännande.

Idag sa en kompis till mig att han försöker se allt i livet som ett äventyr och en utmaning. När han sa det suckade jag mest, men nu när jag tänker på är det jäkligt smart. Tror jag ska försöka anamma det, för jag gillar ju äventyr!

Nu är här helt rent och fint inför Advent. Kan det inte bara bli lördag så jag får julpynta lite?!

Adios amigos.
//Astrid

Nu börjar jag få lite framtidspanik igen. Eller lite och lite… ganska mycket faktiskt. Vad i hela fridens namn ska jag göra efter den 31 januari?

Jag får skaffa norsk legitimation så att jag har en back-up. Det är i alla fall ett som är säkert. Jag får söka de där jobben som finns ute på intranätet, men bara de jag faktiskt kan tänka mig. Aldrig att jag söker ett jobb bara för att jag måste ha ett jobb. Aldrig. Så fungerar inte jag, jag vet att om jag inte är helt nöjd så blir det inte bra. Och varför ska man nöja sig med lite när man kan få allt?

Jag har alltid vetat exakt vad jag vill bli. I princip så länge jag kan minnas har jag sagt att jag ska bli Barnmorska. Punkt. Aldrig några tvivel, aldrig några som helst tvivel. Men nu inser jag att möjligheterna är så oändligt många fler att jag inte kan bestämma mig vad jag ska vidareutbilda mig till. Det skrämmer mig lite, eller faktiskt ganska mycket. Jag funderar och funderar och funderar, men inte blir jag klokare av det. Jag försöker ventilera med kloka vänner, men jag blir liksom inte klokare.

Och jag tror jag vet vad problemet är; jag vill för mycket. Jag vill göra ALLT.

Jag funderar vidare och tänker på Anders Widmarks ord:
“Ska man nöja sig? Ska man nöja sig såhär?
Ska man nöja sig? Ska man nöja sig med lite?
Inte du, nej inte du.”

Och om ni tror er veta vad jag ska bli kan ni ju hojta till!
//Astrid

//Astrid

Dagens telefonkonversation:

A: Känns det inte lite alkisvarning att öppna en flaska vin helt själv bara sådär?
C: Men Astrid… Tänk så är vi ensamma när vi är 45 år också. Ska vi sitta och vänta på att någon vill dricka ett glas vin med oss då? Nej, nu öppnar vi vinet!
A: Rätt! Nu öppnar vi vinet!

//Astrid

1. Ja.
2. Nej.
3. Va?
4. Kanske.
5. Hur?
6. Men!
7. Varför?
8. Hmm.
9. Hjälp!

//Astrid
som tydligen blivit 14 år igen.