Ett liv för mig

Jag har känt mig lite av banan och under isen ett par dagar. Dessutom har det varit enormt stressigt på jobbet de sista dagarna, så snurrigt att jag inte ens vet vad jag gjort till slut. Igår satt jag och min undersköterska bara och stirrade framför oss när kvällen kom, så trötta var vi. Men vi överlevde i alla fall.

Efter jobbet igår cyklade jag hem till en alldeles underbar kollega som lagade mat till mig och gjorde te till mig och umgicks med mig trots att jag knappt hade något vettigt att säga. Det behövdes! Och idag sa samma kollega en sak som gjorde mig lite lättare till mods. Halleleleluja liksom.

På fredag ska “De tre nya” ha glöggmingel för hela avdelningen. Hela och hela, de som kan och inte jobbar. Det ska bli så himla trevligt! En ljusglimt i mörkret på alla sätt och vis.

Ja, det här var onekligen en massa blaj. Jag ville mest meddela att jag fortfarande lever, att framtiden ser ljus ut (för nu har jag bestämt mig för ett och annat) och att livet är gött trots svackor och dalar för efter dem är man på topp igen! Imorgon ska jag på utbildning, och det är en välkommen paus i jubbandet just nu.

Haj!
//Astrid

Dagens telefonkonversation:

A: Känns det inte lite alkisvarning att öppna en flaska vin helt själv bara sådär?
C: Men Astrid… Tänk så är vi ensamma när vi är 45 år också. Ska vi sitta och vänta på att någon vill dricka ett glas vin med oss då? Nej, nu öppnar vi vinet!
A: Rätt! Nu öppnar vi vinet!

//Astrid

1. Ja.
2. Nej.
3. Va?
4. Kanske.
5. Hur?
6. Men!
7. Varför?
8. Hmm.
9. Hjälp!

//Astrid
som tydligen blivit 14 år igen.

Det är dagar som denna man hade behövt en anonym blogg. Det hade ju varit gött.

Annars då? Tackar som frågar, det är fint! Jag är fortfarande fast i Spotify (Caro skrattar åt mina playlists), jag jobbar och står i, jag har fortfarande världens bästa arbetskompisar (och arbetsplats för den delen) och idag har jag gjort av med lite lön på presenter till både mig själv och andra. Me love lön.

Egentligen har jag så himla mycket jag skulle vilja skriva av mig om. Men, näe, inte nu. Kanske aldrig.

Bara en sak… Idag på jobbet fick jag kommentaren "OJ! Du ser allvarlig ut! Det har nog inte sett dig vara innan… Jo, en eller två gånger." Ska man ta det som en komplimang eller?

//Astrid

Ikväll är en kväll när jag inte vet var jag ska göra av mina känslor… Jag vet inte ens om jag är glad eller ledsen. Ni vet, jag fnissar lite, sen får jag tårar i ögonen. För ingenting. Eller tja, jag tittar på Australienbilder och lyssnar på sentimental mögmusik. Varför plåga sig? VARFÖR?? Jag är en tönt.

Jag skulle behöva gå en misärpromenad a la den när jag gick vilse i Melbourne för att skingra mina tankar. Jag har redan provat att städa bort dem, men det funkade inte. Jag längtar ändå.

Nä, jag ska sluta nu. Renbädda sängen och sen krypa ner i rena lakan med nytvättat hår och somna. Och vakna imorgon utan knäppa känslor och sånt skit. Förhoppningsvis…

//Astrid
som har ett wunderbaum liv, det bara dippade lite ikväll. Mutti und Vati behöver inte vara oroliga!

Nu är det liksom mitten av september. Är det inte sjukt så säg? Dagarna springer förbi innan man hunnit reflektera över det. Hej och hå, välkommen till verkligheten Astrid.

Jag gillar mitt liv. Jag gör verkligen det. Jag har haft några riktigt bra dagar nu på sistone. Kalas, 90-talistutgång, mysdag med Caro, lite shopping, utvecklingsdag, Dunderklumpen och så Taizémässa (äntligen, var det inte det jag sa jag skulle göra för 2 år sen?). Jag har liksom tagit vara på mina dagar… Ibland är jag så otroligt dålig på det! Ligger och tittar på Seventh Heaven hela dagen liksom. Eller vänta, det kanske också är att ta vara på dagen?! Oh yes it is.

I alla fall, blaj blaj, hej hopp! Jag är glad! Jag drömmer mig bort på Hemnet. Nån dag kanske jag hittar nån som vill flytta ihop med mig, och då vet jag PRECIS hur min lägenhet ska se ut. Så det så!

Förresten har jag äntligen fått en Spotifyinbjudan, och jag är såklart helt hooked. Hooked on a feeling, sattsäja.

Adios amigos!
//Astrid

Här sitter jag och klockan är tolv på natten. Kanske borde jag ta tag i mig själv och gå och lägga mig.

Innan kom jag på mig själv med att ligga i misärställningen och tänka. På alla “fel” jag gjort på jobbet. Som att lämna läkemedel framme utan att dra upp i spruta till exempel. Och så förbannar jag mig själv för att jag inte är perfekt. Jag vill vara perfekt.

Jag är trött på att komma hem till en tom lägenhet. Om man skulle skaffa sig en hund… Nä, det är för mycket jobb. Kanske en katt? Nä, gillar inte katter. En hamster då? Fy, de luktar illa. Fisk? Nä, hur kul är det egentligen? En vandrande pinne då? Nä… lönt, har ju Pildammsparken som trädgård- där finns många pinnar, dock ej vandrande tror jag.

Det får duga med sillerna som sällskap.
//Astrid

Idag började vi prata om Taizé på jobbet. Jag sa att jag funderade på att åka dit nu när jag är ledig i 4 dagar… Som jag senare bestämde mig för att inte göra, men det hör inte hit egentligen. Nåväl, när vi satt och pratade om det sa plötsligt en kollega “Åh, nu vet jag varför jag tycker att jag känner igen dig, du är så lik en tjej som brukar åka dit. Men hon är kristen.”

För det första, om någon precis suttit och sagt att man varit i ett kloster 7 gånger, borde man inte misstänka att den personen då är lite… Ehum… småkristen? För det andra… Säger man då kristen på det sättet hon gjorde, med lite förakt i rösten? Jag skäms inte på nåt sätt för vem jag är, men jag väljer nog att hålla det lite hemligt lite till. Men varför egentligen? Varför vågar jag inte ha mitt kors på mig på jobbet? Jag inbillar mig lite att jag inte vill att min tro ska “skrämma” patienter, men kanske är det faktiskt så att jag inte riktigt vågar stå för vem jag är?! Hjälp.

Nej, detta måste jag utforska. Varför vågar jag inte visa min tro?
//Astrid

Imorgon är det ett år sen jag åkte till Melbourne. Hipp hipp hurra för det! Att jag åkte alltså! Trots allt strul var det värt det 100 gånger om och jag skulle aldrig vilja ha det ogjort. Jag skulle till och med kunna tänka mig att göra om det. Och kanske gör jag det. Det ni!

Igår skapades firman Mandelns och Monstrets Hantverkeri-och städfirma. “Vi är inte bara snygga, vi fixar också!” är vår slogan. Just nu är vi specialiserade på handfat. Är någon sugen på att anlita oss är det bara att höra av sig!

Ikväll ska jag jobba, och det blir nog najs. Det är faktiskt väldigt kul att jobba. Väldigt väldigt kul. Jag tror det kommer dröja innan jag blir en bitter landstingskärring. Fast å andra sidan vet man aldrig vad som händer i september…

Nu kom solen igen och jag ska ner på stan och träffa Fanny! Jag vågar inte ens tänka på hur längesen det var sen vi sågs sist… Alldeles för länge kan jag tänka.

Häpp, nu tror jag att jag går ut och sätter mig i solen innan jag ska iväg!
Tjipp och hej!
//Astrid

Fanny, varför tänker jag på dig när jag ser denna?
Puss
//Astrid