Ett liv för mig

Idag är jag riktigt förbannad faktiskt. Förbannad på hur sjukvårdens ledning behandlar sina anställda. Förbannad på att jag som nyfärdig sjuksköterska inte kan vara säker på att få fortsatt jobb om två månader, förbannad på att det inte finns ett enda jobb att söka just nu, förbannad på att jag kanske måste fly landet för att över huvud taget kunna försörja mig. FÖRBANNAD!

På Umas ska undersköterskor och sjuksköterskor gå över till ett varannanhelgsschema om sparplanen går igenom. Detta innebär att man ska dra in på personal under veckorna, och därmed spara pengar. Spara spara spara. Jag blir så ledsen… Det är människor vi har att göra med, inte maskiner. Malmö växer, antalet patienter blir fler, men vi som ska ta hand om dem blir färre. Arbetsbördan ökar, vi får sjukare och sjukare patienter, men ändå ska det sparas. Det är ständigt överbeläggningar på avdelningarna på Umas, det är snarare regel än undantag. Hur ska man kunna utöva en patientsäker vård?

Vilken patient vill vårdas på ett sjukhus där personalen är för få och inte hinner med dem? Där sängarna står tätt och man ligger alldeles för många på en sal eller till och med i korridorer? Vem vill bli vårdad av en sönderstressad sjuksköterska eller en utarbetad undersköterska som inte hinner se patienten i ögonen och svara ordentligt på frågor? Vem vill bli vårdad i dagens sjukvård?

Samtidigt som sparkraven hopar sig ska det byggas ännu mer nytt. Det behövs. Det behövs verkligen, sjukhuset är slitet och lokalerna är inte alltid patientsäkra, men det känns bara som om man blir slagen rakt på käften när man får läsa om sådant i tidningen. 6 miljarder kan läggas på nya byggnader, men det ska sparas in på personal. Vem kommer jobba i de nya fina lokalerna? Om inte politiker och sjukhusledning och vem det nu är börjar visa sin uppskattning mot sjukvårdspersonal kommer folk fly från sjukvården. Med all rätt…

Det går åt fel håll!! När Malmö växer och patienterna blir fler, så ska väl för fan sjukvårdspersonal också bli det? ÅH vad jag önskar att jag hade inflytande och var stor och stark och mer insatt så att jag kunde förändra!

Nej, jag tror jag flyr landet och åker till Norge och jobbar. Om det inte vore för att jag älskade mitt jobb och min arbetsplats så mycket…

I’m the one who’s gonna take care of you. Vill du ha mig sönderstressad eller glad och harmonisk?
//Astrid

Idag har jag plågat mig själv. Jag har lyssnat på Colbie Caillat. Det påminner mig så enormt mycket om Mr. Left Leg, så enormt otroligt mycket. Om allt fint vi gjorde, alla bilturer, alla samtal, alla promenader, allt. Det påminner mig om hans pojkrum, det påminner mig om vår första kyss, det påminner mig om dagarna i Sorrento och om julen. Och hjärtat gjorde ont av all påminnelse. Det snörpte till ogillande och när jag cyklade till jobbet med iPoden, som också påminner mig om honom, i öronen trillade en liten tår ner för min kind.

Det var då det slog mig- han har faktiskt sårat mig mer än jag trott. Eller mer än jag velat erkänna kanske. För jag har spelat stark, oberörd, ja, till och med inbillat mig att jag såg det komma. Men to be totally honest, det gjorde jag inte. Åh, himla STEN! Nä, nu blev jag faktiskt lite arg på honom! Och så är jag arg för att han kommer undan så lätt, att han sitter där var han nu är i Europa och tror att han gjort allt rätt fast han faktiskt skötte allt så jävla dåligt. Han kan ju sköta sina relationer såhär i fortsättningen med, det kommer man långt på. Helt klart. BAJS PÅ HONOM.

Kanske springer vi på varandra i livet någon gång, på en pub i Melbourne kanske. Då ska jag säga honom ett och annat. Och vara jävligt snygg och charmig så han vet vad han missat. His loss.

Mr Left Leg, if you’re reading this; you broke my heart.
//Astrid

Hej.
Jag hatar att vara hemma.
Det var det enda jag ville säga idag.
Och bara slänga in en bild varför:

//Astrid

Okej. Jag hade tänkt att skriva en trevlig blogg idag. Men jag fick precis veta en sak som gjorde att mitt humör sjönk drastiskt. Fan vilken jävla otur man ska ha ibland. Vad är oddsen? Typ som att vinna en miljon på triss. Nä fy fan. Nu går jag och lägger mig och hoppas att det blir en bättre dag imorgon.
//Astrid

Jag är irriterad. Irriterad på sjuksköterskelönerna. Det är så bra att de strejkar! Efter tre års högskoleutbildning är vi värda mer lön. Helt klart. Mina klasskamrater som är undersköterskor i botten kommer förlora på sin utbildning, de får gå ner i lön när de är klara. Är det rätt? Tre års utbildning, tre års studielån (ja, det är gratis att utbilda sig i Sverige och man behöver inte ta studielån, men hur ska man kunna jobba så mycket extra att man kan leva på det när man pluggar heltid och dessutom har praktik?), tre års mer utbildning… Och de får gå ner i lön! Ah! Jag blir så ARG! Det ska väl löna sig att utbilda sig?

Jag satt precis och tänkte på en kommentar jag fick: "men du visste ju vad du gav dig in på…" Kommentaren fick jag i samband med att jag klagade på sjuksköterskelönen. HERREGUD, ska jag välja bort att utbilda mig till mitt drömyrke? Det kanske jag skulle ha gjort? Blivit något där jag vantrivts hela livet? Blivit något som jag absolut inte blivit bra på? Välja yrke efter lönen? Aldrig. Och för fan, är det ett argument att inte höja lönerna bara för att vi visste vad vi gav oss in i?

Jag har ingen aning om hur löneutvecklingen har varit under de senaste åren. Ingen som helst aning. Men jag vet att det är fel att när man arbetat 9 år som sjuksköterska och 6 år som specialistsköterska tjänar 22 500:- i månaden. Det är inte datorer vi arbetar med. Det är människor.

Nej, man kan inte jämföra äpplen och päron. Man kan inte jämföra högskoleingenjörer och sjuksköterskor bara för att båda utbildningarna är tre år, men man kan fasiken ändå vara upprörd över löneläget i vården.

Alla som vårdar Sverige borde ha bättre betalt. That’s it.
//Astrid

(Ett tecken på att jag är sjukt irriterad på detta är att jag började gråta när jag fick det här smset: "Stå på er i strejken, vi läkarstudenter står helt bakom er. Stora kramar"

Nej, jag tycker fortfarande inte det är okej att skämta om självmord. På omvägar hittade jag Magnus Betnérs dagbok (http://www.magnusbetner.com/user_diary.php?ID=1883) (nej, jag vet inte hur man länkar fint) och jag blev bara så jäkla sur och ledsen. Fy fan för att skämta om något sådant. Det är inte okej. Må hända att jag är subjektiv, för kommentarerna om det i en annan blogg är rätt spridda, men ärligt talat… Har man upplevt det jag har upplevt kan man inte tycka det är kul. Inte då, inte nu, inte aldrig. 
 
//Astrid

Jag har möblerat om. Oh yes, jag är lik min mamma ibland! Det är mycket större här nu… Det KAN bero på att jag städade bort alla kassar jag hade på golvet innan, men jag tror nog det beror på ommöbleringen. Är sjukt nöjd.

Har gått och blivit lite bitter igen. Attans bananer! Fast jag försöker stå emot… det är bara inte så lätt när man inte gör det man borde göra och sen ångrar sig bittert. Fast imorgon ska jag nog kunna ordna upp det så att jag inte är lika ångerfull sen. We’ll see! (Man ångrar bara det man inte gör. Så är det!)

Yes, här är så sjukt mysigt nu att vem som helst skulle kunna komma på besök. Till och med kungen. Min lägenhet är den bästa ever.

Nu ska jag äta laxbullar och sen ska jag sjunga julsånger!
//Astrid

Jag läste precis Alvas Pappas blogg, där han skriver om Grand Final Day och Melbourne… Och jag började störtböla.

För två år sen var vi där. Jag och Kusin Karin. Hon och jag, på äventyr. Hon och jag, mot världen. Ja, så var det. För exakt två år sen var vi i Whitianga på Nya Zeeland och det regnade. Vi hade sett Ocras och hade checkat in på Baywatch Backpackers. Inte visste vi vad som skulle hända. Fan alltså, så naiv jag var, så skönt det var. Och nu sitter jag här, och gråter och är arg på Tove för att hon dog och jag inte fick äventyra klart. Vad är det för kompis som är arg på en död människa?

Jag önskar bara att jag kommer tillbaka dit. Jag hoppas. Jag vill. Jag vill inte vara bitter när jag är 80 och skylla på nån som är död att jag inte fick bli klar med Australien!

//Astrid

Efter ett långt sms-samtal idag med Caro har jag kommit fram till följande: jag ska gå i kloster. Japp, det är bestämt nu. Nästan i alla fall. Vi får se, det kanske hinner ändra sig till imorgon när jag inte är riktigt lika bitter på det andra könet som verkar vara totalt puckade hela högen. För man är puckad om man inte vill ha två av jordens allra allra bästa tjejer.

Här ska jag gå i kloster:

Två av jordens allra allra bästa tjejer (Caro o jag):

Om ni har några invändningar får ni gärna meddela mig, men just nu är jag ganska säker på min sak.

Ciao!
//Astrid

Ibland känns det som om jag måste passa mig för vad jag säger, så att jag inte säger "fel" sak så att folk frågar "fel" saker. Som idag när jag satt och var lite smårädd över psykpraktiken i höst samtidigt som vi höll på med grupparbetet… Såklart kommer frågan om varför jag är rädd för det, om det är nåt speciellt… Och eftersom jag inte vill/orkar berätta får jag ljuga och säga: "Nä, jag är nog bara lite sådär ovanligt rädd för såna saker…"

Det är inte ovanligt att jag hamnar i såna situationer… Som när jag pratar om Australien och folk frågar hur länge jag var borta. 10 veckor. MEN. Det jävla lilla "men:et" som jag så önskar att det inte fanns. 10 veckor, men jag skulle egentligen ha varit borta 16, fast sen vändes hela min värld upp och ner. Det kan man inte säga. Så jag håller truten och ler istället. Fast jag egentligen bara vill gråta och slå igen en dörr jättehårt.

Märker att jag fortfarande är rätt bitter över att jag aldrig fick bli klar med Australien. Bitter och sur. Men jag ska vara tacksam för de veckor jag fick och för att jag hade möjligheten att åka till Kina förra sommaren. Så jag försöker glädjas åt andra som berättar en massa historier och visar bilder från städerna jag aldrig hann med. Inom mig kokar det av avund, fast det visar jag inte, jag bara nickar och ler.

Ibland hade jag nog behövt smälla igen den där dörren, eller slänga ett glas i golvet eller nåt. Men jag är inte sån. Jag gör det inte, jag ler istället.

//Astrid