Min bästa kompis. Villkorslös kärlek. Min första hund. Outbytbar tröst. Mattes lilla älskling.
Hennes nos i min halsgrop. Hennes snarkningar. Hennes envisa krafsande. Hennes doft.
Pälsen som jag aldrig orkade borsta ordentligt. Hur hon tryckte sig mot mig när hon sov i min säng.
Hon är det finaste jag någonsin har fått och jag kan inte förklara hur speciell hon var.
Hejdå Jonna, I love you, kommer snart.
//Astrid
It’s hard to let go of the past but it’s seems easier as time is moving.
Imorgon skulle Tove fyllt 23 år. Det är tre år sen hon dog. Det känns som om det är en evighet längre, men samtidigt som det är igår som jag fick samtalet. Jag sitter på andra sidan jorden nu igen. Som jag visste att jag skulle göra. Det är läskigt. Det är jobbigt. Det är helt underbart.
Jag bearbetar det varje dag. Speciellt nu, när det är så nära. Jag hade behövt mina närmsta vänner här, men jag tror det är bra att jag är själv också. Allt är så himla tudelat! Jag har knappast varit gladare än jag är nu, samtidigt som jag har en känsla av sorg över mig. Halleda.
Det här blev ett rörigt inlägg, men jag var tvungen att skriva av mig.
Nu ska jag ut och dricka champagne, skåla för Tove, för att jag är i Australien, för att jag är lycklig och för att jag lever!
//Astrid
Cancer borde inte få finnas. Fy fan för cancer. Idag har jag sagt hejdå för alltid till en familjevän som dött alldeles för tidigt i cancer. Det är inte rättvist!
Det är tungt idag. Kroppen är trött liksom. Tror jag ska sova.
//Astrid
(Idag har jag mitt hope-halsband, som säljs till förmån för Barncancerfonden, runt halsen. Här kan du köpa ett!)
Nej, jag tycker fortfarande inte det är okej att skämta om självmord. På omvägar hittade jag Magnus Betnérs dagbok (http://www.magnusbetner.com/user_diary.php?ID=1883) (nej, jag vet inte hur man länkar fint) och jag blev bara så jäkla sur och ledsen. Fy fan för att skämta om något sådant. Det är inte okej. Må hända att jag är subjektiv, för kommentarerna om det i en annan blogg är rätt spridda, men ärligt talat… Har man upplevt det jag har upplevt kan man inte tycka det är kul. Inte då, inte nu, inte aldrig.
//Astrid
Livet lunkar på… Nu är det redan torsdag igen, och jag ska iväg till Hjärup och barnkören. Har precis gjort en massa nödvändiga saker, som att skriva in mitt psyk-schema i kalendern och räkna timmar och ringa nåt elbolag som ska byta min elmätare. Snart ska jag ta tag i disken som har stått i en vecka. Fräscht.
Har bara en vecka kvar på VC-praktiken. Sen kommer det jag bävar för… Psykiatripraktiken. Egentligen är det nog hela oktober jag fasar för, det är min absoluta hatmånad. En bajsmånad! Och så kommer psykatripraktiken mitt i den, mitt i allt kaos som det är den månaden. Oj vad allting kommer att komma till mig X antal gånger de fyra veckorna, jag kommer verkligen se saker som får mig att tänka på Tove och sakna Tove. Kanske till och med förstå Tove? Som tur är har de lyckats pricka in så att jag inte ska vara på avdelningen varken på hennes födelsedag eller dödsdag, och det är faktiskt skönt.
Men kanske finns det en mening med att jag har praktiken just då? Jag kanske blir starkare? Känner att jag klarar det? Jag vet inte, men jag hoppas.
Nåja, nu ska jag diska, sen åka till mina små älsklingsbarn och sjunga!
//Astrid
Idag är det onsdag. Onsdag betyder Grey’s Anatomy! Jag bara älskar det programmet alltså… Att jag dessutom kan se det som utbildning är bara ett plus!
I ett avsnitt några veckor sen, bakade Izzie en massa muffins… Och i nåt avsnitt låg hon på badrumsgolvet och vägrade gå upp. Det var precis efter att Denny dog. Det var bara så himla bra. Eller, bra och bra, men jag kände igen mig så himla mycket i henne. Det apatiska tillstånd som jag kom in i efter att Tove dog, men som samtidigt var helt maniskt. Jag var tvungen att göra nåt hela tiden, gjorde jag inte det fastnade jag i en ställning eller i en min eller på ett ställe tills någon (främst kusin Karin första veckan) fick mig att göra någonting annat. Den där sista veckan på resan, veckan i varma Cairns, minns jag inte mycket av. Jag vet bara att jag aldrig någonsin har gått i så många souveniraffärer som jag gjorde den veckan.
Nåväl… Idag hade vi "minitenta" i organisationsteori. Det kan ha gått bra, det kan ha gått åt skogen. Vem vet? Ett ganska bra upplägg; föreläsning, gruppdiskussion, redovisning och sen "tenta" på en och samma dag. 30-minuterstenta. Jag kallar det tenta om jag klarar den, diagnostiskt test om jag inte klarar den. Vi ska i alla fall ha två sådana till de två närmsta veckorna… plus en stor tenta i slutet av maj. Plus grupparbete. Wohoo!
Nu tog jag ett tuggummi fast jag inte alls var sugen. VARFÖR? Ibland är man helt enkelt knäpp… Coco smittade mig med sin irritation idag, så nu är jag också koko. Det var inte bra. Dags att sova!!
Godnatt!
//Astrid
Idag har Tove namnsdag. För att minnas (för att plågas?) har jag satt "Himlen är oskyldigt blå" på repris och tänt en massa ljus…
Det är inte det att jag inte saknar henne, för det gör jag, och det är inte det att jag inte minns, för det gör jag allt för väl. Men jag tänker inte på henne lika ofta. Varje dag, absolut, men inte som innan när det var vareviga minut. Det kan fortfarande slå mig som en knytnäve i magen att hon är borta. Borta. Men på något sjukt sätt har det sjunkit in. Har jag förstått? Har jag accepterat nu?
Jag önskar så att hon hade varit här med mig. Jag hade behövt henne. Vår sjuka humor, våra skratt tillsammans. Hennes röst bland våra andra, hennes stämma när vi sjunger. Hon behövs!!
På något sätt finns hon alltid med oss när vi är tillsammans. För hon finns i våra hjärtan, och ur dem kommer hon aldrig försvinna, i dem kommer hon vara evigt ung och vacker.
Kanske gråter jag mest för att jag håller på att glömma hur hennes röst lät, hennes minspel och hur hon rörde sig. Kanske gråter jag inte av saknad utan av dåligt samvete. Jag vet inte. En blandning av saknad och dåligt samvete?
Men det är klart… vissa saker glömmer jag aldrig. Som hur hon kollade upp tunnelbanetiderna i Newcastle innan vi ens satt på planet dit, eller hur hon en dag sa: "Idag känner jag mig rätt!"…
Det är svårt det där… Livet.
//Astrid
I kind of keep asking myself little questions
Like where do I go from here
I seem to keep loosing track of time and how long it’s been
Since I last had you near
Been a painful road to a door that’s closed
Been a gamble that I knew I couldn’t win
Been a lonely conversation to this photograph of you
In the mirror there’s a sing I must give in
It’s a constant fight to get through each day and night
It’s a war between the present and the past
And the face that’s in your mind every time you close your eyes
What’s the reason, what’s the answer, how long will this last
So I’m not holding back the tears anymore
tryin’ escape the heartache, tryin’ escape emotion
No I’m not holding back the tears anymore
Yesterday’s my memory reminding me of all the time
I depended on you
Jag kan sitta och prata med ramen med fotot på Tove vissa dagar, känns helt sjukt. Men vad ska man göra när man vill prata? Jag får visserligen inga svar, men det känns faktiskt som om hon är där med mig. Fortfarande kan jag vilja krypa ihop som en liten boll i sängen och gömma mig en hel dag. När ska det sluta?
Jag vill verkligen få ut någonting av detta. Jag vill inte att Toves död ska vara förgäves. (Usch, det låter ju hemskt.) Jag vet bara inte vad jag ska göra med det. Om jag nu ska göra nåt. Det finns många som gått igenom samma sak, alldeles för många! Ingen ska behöva göra det! Ingen ska behöva må så dåligt att döden är enda utvägen!
Det går inte en dag utan att hon finns i mina tankar. Ibland peppar hon mig att kämpa, ibland "säger" hon åt mig att slappna av, att chilla ner.
Ja, halleda. Mycket snack, lite hockey idag.
KRAM
Astrid
Ps. Smärtanalysen som jag stressade ihop på 2 timmar blev som tur är godkänd! KANON som caro skulle sagt!
Tears come streaming down your face, when you loose something you can’t replace.
Dagen D. D som i Död.
Idag (ganska precis nu) är det ett år sedan Tove dog. Ett helt år. Ett år av sorg, saknad, gråt skratt, lek, nya upptäckter, nya erfarenheter, nya människor. Ett helt vanligt år alltså, med en stor skillnad; Tove har inte varit med.
Not so long ago, your life was blooming
you had time enough to grow.
Jag minns det som igår när Caroline ringde mig i Australien, vad hon sa, vad jag gjorde. Men efter samtalet är allt som ett töcken. Vad gjorde jag sen? Åt jag? Grät jag? Fattade jag? Jag minns att jag ringde hem, minns att Peter svarade, att jag fick prata med Hille sen. Men jag har ingen aning om vad jag sa. Antar att jag grät mycket (eller kunde jag det?), att ögonen var svullna den där första dagen.
Rain keeps on falling like tears from my eyes
Det var som att få en rak höger att få reda på vad som hade hänt. Den där fikan på Ebbas precis innan jag skulle åka till Australien var riktigt obehaglig nu när jag tänker efter. Alla var så inne i sin egen värld, vi nästan skröt om vad vi skulle göra/inte göra. Åka till Australien, Frankrike, plugga här, plugga där, vara hemma och inte göra någonting och allt vad det var. Nu när jag tänker tillbaka på det kan jag inte förstå att vi var så egoistiska. För det var vi. Såg vi inte hur hon mådde? Eller maskerade hon det bakom sitt vanliga leende och skratt? Den hösten var vi alla i det blå på varsitt håll, tills vi föll ner på marken igen, hårt snabbt och skoningslöst.
Darling we fell to the ground,
fell just like leaves when they’re brown.
Sen kom den mest förvirrade tiden i hela mitt liv. Jag träffade mina vänner varje dag, eller åtminstone pratade vi varje dag. Samma samtal, samma ältande, samma ord. Jag hade flyt, jag fick jobb och lägenhet och sen kom jag in på sjuksköterskeprogrammet där jag ville. Men trots allt flyt visste jag varken ut eller in eller upp eller ner. Dimman låg tät över Skåne och Sverige, i alla fall i min värld. I all gemenskap som vi fick ut av all skit kände jag mig fruktansvärt, fruktansvärt ensam.
Here I stand alone,
I’m like a blind man tapping roads that lead him home.
I have to make it to the other side of life,
and find my way with open eyes.
Härom dagen tyckte jag att jag såg henne. Höll på att ropa på henne, men hejdade mig i sista sekunden. Jag trodde verkligen att det var Tove, i den sekunden fanns inte ens tanken att hon var död med i mitt huvud. Samma dag hade jag velat berätta för henne om en dröm jag haft, hon skulle ha skrattat så mycket… Först när jag tog upp mobilen och började skriva sms:et insåg jag vad jag gjorde.
Still I remember your face with a smile.
Det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på det, och jag kan fortfarande bryta ihop av en småsak, men på ett sätt tycker jag nästan att det är skönt, för då har jag liksom inte glömt. Och jag har inte glömt hur roligt vi hade det tillsammans, jag och Tove och vår sjuka humor som bara vi förstod.
Still I remember our days with a smile.
Det har varit jobbigt, men jag tror och hoppas att jag lärt mig något. Att jag ridit ur stormen (om den är över) på ett sätt som jag kan ha nytta av sen. Men jag hade inte klarat mig ensam… Utan mina vänner, min familj, alla kramar och tankar vet jag inte hur jag hade klarat det.
Ta hand om varandra!
Astrid
Det kursiva är förresten från "Blue Virgin Isles" av Ted Gärdestad. En sång som både jag och Tove älskar/älskade, dock främst på svenska.
Idag skulle Tove ha fyllt 21. Ikväll ska vi hem till hennes föräldrar och fika. Bisarrt.
//Astrid
