Ett liv för mig

Jag tycker inte om att drömma. Eller jo, det gör jag visst. Och jag gör det hela tiden. Drömmer mig bort till andra tider. Ibland har jag precis fått min nya fina dator, ibland sitter jag på flyget till Melbourne, ibland ligger jag på en strand i Melbourne och har klarat mina tentor, ibland är jag 40+ och har fyra barn och mitt drömhus. Kort sagt gillar jag inte vardagen just nu. Inte just idag. Inte den senaste veckan. Det ska bli så fruktansvärt skönt när uppsatsen är inlämnad och vi kan koncentrera oss på respondering/opponering. Sen ska det bli sååå skönt när det är över. Då är det sommarlov. Om jag har klarat omtentan förstås.

Jag vill bara vara lite ledig. Lite sådär "jag tar dagen som den kommer-ledig". Eller ännu hellre "jag tar veckan som den kommer-ledig". Snart så!

Äh jag vet inte vad jag vill ha sagt. Jag är inte riktigt mig själv. Vet inte vad det är. Men än dock. Nu ska jag återgå till c-uppsatsen. Småsaker som behöver ändras… och det kan jag väl stå ut med.

Hej å hå, jobba på!
//Astrid

Som vanligt när jag inte har så mycket att göra så satt jag och bläddrade i min kalender precis. Då insåg jag (än en gång, det har slagit mig ett par gånger den senaste veckan) att det bara är tre månader till jag åker till Australien. Tre månader går snabbt. Det är tre månader sen nyår, och hur snabbt har inte det gått liksom?

Idag ska jag gå till resebyrån och förhoppningsvis boka biljetter. Går allt som det ska åker vi den 2/7 och kommer hem 2/12. Shit. Det är nästan lite nervöst måste jag erkänna!  

Frågor jag ställer mig just nu:
Hur ska pengarna räcka till?
Vad ska jag göra med lägenheten?
Hur ska jag klara mig utan Caro (och de andra vännerna såklart)?
Hur ska jag klara mig utan syskonbarnen (och resten av familjen)?
Kommer jag klara att ha lektioner på engelska?
Kommer jag klara att ha praktik på engelska?
Kommer jag få några vänner?
Hittar jag nån kör att sjunga i?
Kommer någon och hälsar på?

Spänningen är oliiiiiiidlig…
//Astrid

Just nu är jag lite illa till mods. Jag vet inte riktigt varför… Kanske är det vädret. Kanske är det det faktum att vi sjöng Förklädd gud idag på kören (som visserligen är det bästa jag vet, men jag har inte sjungit det sen Tove dog). Kanske är det inget alls. Jag vet inte helt enkelt. Men jag fryser om tårna och bakom ögonen står tårarna och väntar på att få titta fram… Nåväl, det går väl över!

Idag när jag satt på kören slog det än en gång mig att jag måste ut i världen. Ja, alltså sen. Sen när jag är klar sjuksköterska. (Det satt jag och hade lite panik över, det är om ett år. Om ett år ska jag vara vuxen och jobba. Hjälp!) Men i alla fall, jag vill liksom göra skillnad. Mer skillnad än vad jag kan göra här hemma. Läkare utan gränser, Röda Korset, något annat? Jag vet inte, bara jag får komma iväg! Det slog mig när vi sjöng den här sången:

Det var kärlekens väg som Han valde att gå,
för den är den enda av alla
som fram till en mjukhet och värme nå
när hjärtan är hårda och kalla.
Det var kärlekens väg som Han valde ändå
fast priset var smärta och plåga.
Gud hjälp mig för där Han gått vill jag gå.
Ja, hjälp mig att orka och våga.
(Atle Burman)

Ja halleda, jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till idag. Ingenting antar jag. Så jag får väl gå och lägga mig istället… Ska upp och äta frukost med Am på Systrar & Bröder imorgon, så himla trevligt!

Godnatt!
//Astrid

…att jag spontanåkte till Helena i Stockholm, tappade bort henne i Gamla Stan, gick in i en affär och blev raggad på av en engelsman, nobbade honom, hittade inte Helena, ramlade i lera, hittade Lars Philipp och Torvald, skulle ta båten över en vik, puttade ner Philipp i vattnet, höll på att ramla i själv, kom på att Antoine också var i Stockholm, tänkte ringa honom… Men då vaknade jag.

Nu tvättar jag, och ska räkna läkemedelsberäkning för jag har tenta idag klockan 16. Måste bara hitta min ti-83+a, tänk så hittar jag inte den, vad gör jag då?

Nåväl, trevlig onsdag!
//Astrid

Att jag älskar att organisera är kanske inget nytt, men nu har jag bannemej slagit rekord! Hösten 2008 planerar jag att försöka plugga utomlands, och eftersom vi hade information om det i tisdags bestämde jag mig för att börja planera lite! Nej, jag har inte gjort någon pärm än (men tanken slog mig) och nej, jag har inte heller beställt några biljetter (även om jag skulle vilja). Men, jag har skrivit en att-göra-lista och jag har börjat kolla upp vad de olika städerna/campusen erbjuder. Jag tror jag är lite smått sjuk i huvudet, för vi behöver inte ansöka förrän i november…

Nu tror nog mina grannar att jag är sjuk eller blir rånad eller nåt för jag sitter och sjunger en överstämma till Joseph and the amazing technicolor dreamcoat. Det märks att det var ett tag sen att jag sjöng "på riktigt". Tror jag ska vara med och sjunga Mozarts requiem i höst. Det kan liksom inte skada!

Drömde en massa konstiga saker i natt också. Bland annat vaknade jag av att jag sjöng (japp!) en sats ur Vivaldis Gloria. Ingen aning om varför… Sen drömde jag om min ‘Mister Right’. Det sjuka var att jag i drömmen tänkte; ‘när jag träffar den här killen kommer jag veta att den är Han!’. Och han var lik en kille jag känner sådär lite halvt och alltid har beundrat litegrann. Haha. Drömmar spelar en spratt ibland!

Positiv smitta till Ida, positiv smitta till Ida, positiv smitta till Ida!

Adios!
//Astrid

På sista tiden har jag funderat mycket på framtiden… Vad ska det egentligen bli av den? Varje tråkig föreläsning sitter jag och bläddrar i min kalender och drömmer om de kommande veckorna. Och inte bara de kommande veckorna, utan även de kommande månaderna och åren.

Vad ska jag göra med mitt liv? Det finns så mycket jag vill göra! Jobba/plugga utomlands, vidareutbilda mig (men till vad?), volontärarbeta, resa, resa, resa. Just det här med att volontärarbeta och plugga utomlands är väl det jag tänker på mest just nu… Och kanske även vidareutbildning. Nej, det kommer inte bli aktuellt förrän om 3-4 år, men ändå! Måste ändå försöka komma på vad det är jag egentligen vill bli "när jag blir stor".

Mina planer om att plugga utomlands har väl alltid varit ganska klara. Eftersom jag inte har känt mig färdig med Australien kommer jag försöka få en termin där. Eller England (fast då blir det Newcastle och det är inte den trevligaste staden jag vet). Någon som har nåt smart att säga?

Ska försöka leva lite i nuet i veckan… men det är ju så svårt för jag längtar så mycket till helgen! Stockholm och Uppsala it is! Kära vänner, snart får vi sjunga stämsång och umgås igen…

Carpe diem!
//Astrid

Så var det lördag igen… Det är ju helt sjukt vad veckorna går snabbt! Innan jag vet ordet av är det väl september och praktik igen…

På konfirmandträffen i tisdags pratade först diakonissan om Lutherhjälpens arbete (jag måste åka nånstans som volontär, det är helt klart!) och sen skulle vi ha en liten andakt. Vi bestämde oss för att ha en liten tystnad i slutet, ingen lång, bara någon minut. Men den där minuten räckte för att mina konfirmander skulle börja skruva på sig, ta på varandra, fnissa och titta sig oroligt omkring i rummet. Var är det som är så läskigt med tystnad?

Antagligen är det för att allt blir så påträngande; ens egna andetag, tankarna man kanske får bort genom musik/tv, ljuden från sin kropp, känslorna man inte vill veta av. Man kommer för nära sig själv.

Jag minns hur jobbigt jag tyckte tystnaderna i Taizé, som kan vara i 10-15 minuter, var i början första gången jag var där. Nu är det tystnaden jag uppskattar allra allra mest i Taizé. Inget får mig att slappna av som de…

Här hemma är det annorlunda… Jag har nästan alltid musik eller TV:n igång. Skrämmer tystnaden även mig här hemma? Är det för att jag känner mig ensam om jag inte har nåt igång? Kanske…

Nu ska jag ta tag i min dag… Och kanske öva på att ha det lite tyst omkring mig?
//Astrid