Ett liv för mig

Jag vill minnas den här helgen alltid.

Jag vill minnas hur jag gjorde mig iordning inför A&Ds bröllop, hur snön föll utanför fönstret, och hur det luktade kaffe i lägenheten. Jag vill minnas hur vi knappt såg Görslövs kyrka på höjden, det var så vitt. Vitt vitt vitt överallt som i ett sagoland. Jag vill minnas hur vackert det var när vi kom in i kyrkan, den vackra musiken och framför allt det underbart fina brudparet. Talen, maten, tårtan, skratten. Snön som fortsatte falla utanför fönstren som immade igen av värme och kärlek.

Jag vill minnas bilturen till Malmö och sen Lund, värmen inne i bilen och kylan utanför. Åkrarna som passerade i mörkret. Jag vill minnas hur jag fick gå genom en snödriva för att komma till Caros port och hur LEL’s gamla gäng fanns samlade där inne. Hur vi sent på kvällen gick genom Botan och hade snöbollskrig, hur lycklig jag kände mig, hur jag slänge mig i snön i T’s trädgård och hur skönt det var att komma in. Jag vill minnas brasans varma röklukt, det sprakande ljudet och hur vi satt i en ring och sjöng Sommarpsalm och drack öl.

Jag vill minnas ett Lund i soldis. En lång fika på Ebbas och en fika på EH. Jag vill minnas att tågen och bussarna hem inte krånglade och jag vill minnas hur skönt det var att komma hem till min fina lägenhet där stjärnan i fönstret var tänd.

Det, kära dagbok, är vad jag vill minnas i framtiden om helgen 19-20 december 2009.
//Astrid

I knew a girl
Her name was truth
She was a horrible liar.

She couldnt spend one day alone
But she couldnt be satisfied.

When you have everything,
You have everything to lose.
She made herself
A bed of nails
And shes plannin’ on puttin’ it to use.

Cos she had diamonds on the inside
She had diamonds on the inside
She had diamonds on the inside
Diamonds

A candle throws its light into the darkness
In a nasty world,so shines the good deed
Make sure the fortune, that you seek
Is the fortune you need.

So tell me why, the first to ask, is the last to give, everytime
What you say and do not mean
Follow too close behind

Cos she had diamonds on the inside
She had diamonds on the inside
She wore diamonds on the inside
Diamonds

Like a soldier standing long under fire
Any change comes as a relief.
Let the giver’s name remain unspoken
For she is just a generous thief.

But she had diamonds on the inside
Cos she had diamonds on the inside
She wore diamonds on the inside
She wore diamonds
Oh diamonds
She had diamonds
She wore diamonds
Diamonds

//Astrid

Här var det tänkt att det skulle vara en video, men det gick inte… Så det får vara!

Men, som Celine sjunger:
"Love comes to those who believes it, and that’s the way it is!"

//Astrid

Idag har jag plågat mig själv. Jag har lyssnat på Colbie Caillat. Det påminner mig så enormt mycket om Mr. Left Leg, så enormt otroligt mycket. Om allt fint vi gjorde, alla bilturer, alla samtal, alla promenader, allt. Det påminner mig om hans pojkrum, det påminner mig om vår första kyss, det påminner mig om dagarna i Sorrento och om julen. Och hjärtat gjorde ont av all påminnelse. Det snörpte till ogillande och när jag cyklade till jobbet med iPoden, som också påminner mig om honom, i öronen trillade en liten tår ner för min kind.

Det var då det slog mig- han har faktiskt sårat mig mer än jag trott. Eller mer än jag velat erkänna kanske. För jag har spelat stark, oberörd, ja, till och med inbillat mig att jag såg det komma. Men to be totally honest, det gjorde jag inte. Åh, himla STEN! Nä, nu blev jag faktiskt lite arg på honom! Och så är jag arg för att han kommer undan så lätt, att han sitter där var han nu är i Europa och tror att han gjort allt rätt fast han faktiskt skötte allt så jävla dåligt. Han kan ju sköta sina relationer såhär i fortsättningen med, det kommer man långt på. Helt klart. BAJS PÅ HONOM.

Kanske springer vi på varandra i livet någon gång, på en pub i Melbourne kanske. Då ska jag säga honom ett och annat. Och vara jävligt snygg och charmig så han vet vad han missat. His loss.

Mr Left Leg, if you’re reading this; you broke my heart.
//Astrid

Jag har belönats med världens bästa vänner. Jag har om och om igen sen jag kom hem från Australien fått bevis för detta.

Jag kom hem som ett vrak som bara ville tillbaka till min stad Melbourne. Då fanns de där och stöttade och tröstade och sa att allt skulle bli bättre. Och det blev det, de hade rätt.

Allt blev konstigt när jag inte visste vad som skulle hända med tentor och praktik. Då fanns de där igen och stöttade och tröstade och sa att allt skulle ordna sig. Det gjorde det, de hade rätt.

Sen hände allt med Mr. Left Leg. Då fanns de där och förbannade och stöttade och tröstade och sa att det skulle bli bättre. Det har det blivit, de hade rätt.

Och så kom mina sluttentor. Då ringde de och peppade och stöttade och hejade och tänkte på mig och trodde på mig mer än vad jag trodde på mig själv. Och de blev glada för min skull när jag klarade mig.

Sen sökte jag jobb, då trodde de än en gång mer på mig än vad jag själv gjorde och peppade och hejade och ringde och skickade sms. Och de fick mig att känna mig som världens bästa sjuksköterska, som skulle klara allt, och få precis det jobbet jag ville ha. Det fick jag, de hade rätt.

Det har varit 2.5 rätt tuffa månader sen jag kom hem, men jag sitter här, och jag lever och jag är lycklig och glad att jag klarat mig ut på andra sidan det där mörka som har varit. Och allt tack vare mina vänner. De är fantastiska.

Tack Caro, Helena, Stina, Klara, Karin, Am, Ida, Läss, Elin, och alla ni andra som vet vilka ni är (gud vad jag saknar er förresten!!) för att ni finns. Utan er vore jag ingenting, och jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig och hur glad jag är att ni finns i mitt liv.

//Astrid
(som sitter här och gråter av tacksamhet)

Bara för att han är så otroligt läcker här.
Bara för att han sjunger hjärta så fint.
Bara för att, helt enkelt!

//Astrid

Om jag hade kunnat skriva en sång av andra sånger om mitt liv just nu hade den gått nånting såhär:

Jag är rädd för den tomhet jag känner,
för de timmar som bara dör ut.
Jag vet ju att kärleken bränner,
jag hoppas du kommer till slut.
Minnena är mitt stora dilemma
men aldrig så starka som nu.
Jag ska minnas vår foxtrot till Beethovens femma
och hur sommaren gick mitt itu.

Come back and bring back my smile,
come back and take these tears away.

I try not to analyze.

I’m a big big girl in a big big world
it’s not a big big thing if you leave me,
but I do do feel that I do do will
miss you much, miss you much.

Men ibland är det svårt att va stark inte följa sitt hjärta
och inte skicka nåt dumt sms att jag saknar dig så.

It must have been love, but it’s over now.
It must have been love, but I lost it somehow.

Säger du att du är min vän så är du kanske det.

If I was in a movie I would never be this sad,
if I was in a movie I would have more than I have.
I would show the world I’m just a girl
who has so much to say.
And if I was in a movie
I would never have let you get away.

Kanske att hjärtat mitt värker ännu
men vad bryr jag mig om det
nej, jag ska gömma min sorg
och jag ska skratta och le.

//Astrid

Min helg har varit så bra! Precis en sån helg jag behövde.

I fredags hos Helena, med drinkar, canelloni, mer drinkar, charader och kändisleken. Åh så skönt det var att träffa lite ‘nytt’ folk, slippa älta och bara få ha en riktigt trevlig kväll med fina tjejer liksom. Merci beaucoup!

I lördags, efter lite för få timmars sömn, åkte jag med mor och far till Halmstad till min favoritkusin. Vilken bra dag! Lunch, efterrätt, kaffe & kaka och sen gjorde vi oss snygga och gick på förfest och kollade på mellofestivalen (som för övrigt sög) och sen gick vi ut och dansade. Vi dansade hela natten, eller åtminstone halva, och jag fick känna mig uppskattad. Det var precis det jag behövde. Det var en fin kväll.

Idag har vi bara haft en riktigt skön dag… Konstigt nog brukar det kresta kring att äta gott när jag träffar min lilla kusin. Det tror jag är rätt bra just nu. Förutom mat har dagen handlat om önskelåtar, pianospel och mysepysprat. Fast vi glömde vår morgongympa. Fy oss!

Idag har jag dessutom läst ut en bok och börjat på mina löften till mig själv. Eller egentligen har hela helgen handlat om det, för jag har gjort precis det jag har känt för. Heja mig liksom! Och nu kom jag på hur bra livet faktiskt är, hur bra jag har det egentligen liksom. Jag har bannemej världens bästa vänner! WOW! Och lugnet som kom över mig precis i detta nu vet jag inte var det kom ifrån, men jag tackar och tar emot.

Det blir bra det här, det ordnar sig. Det gör det verkligen.
//Astrid

Just precis… en liten heartache såhär som grädde på moset (alltså saknaden efter Melbourne) kan ju göra susen! Hjälp vad jag är en munter människa just nu. Eller nä, kanske inte precis. Fy katten vad det kan göra ont i hjärtat, det är ju helt sjukt!

Det är tur jag har helt fantastiskt underbara vänner och familjemedlemmar som skickar sms, ringer, vallar mig, ältar, utfodrar mig, frågar lagom mycket, låter mig vara om jag vill det och bara är allmänt jättebra. Utan dem hade jag varit ännu mer omunter kan jag meddela. Tack tack tack för att ni finns, än en gång!

Har funderat sjuuukt mycket i veckan, såklart. Och så har jag kommit fram till hur jag vill ha det, mitt liv liksom. Eller ja. Jag har kommit på några små löften till mig själv som jag måste hålla nu.
Detta är mina löften till mig själv vt 09:
1. Var snällare mot dig själv.
2. Bli inte bitter.
3. Läs mer böcker (som i Australien).
4. Lyssna på bra musik.
5. Umgås med dem som gör dig glad.
6. Ha valmöjligheter i höst.
7. Gör det du blir glad av.
8. Gör inte saker bara för att andra vill att du ska göra det.

Tycker nog att jag brukar fixa det mesta av det här, men tror att jag behöver en liten lista och en påminnelse i vår.
Jag är ju faktiskt asbra, egentligen. Bara lite down and out just för tillfället!
//Astrid

Glad alla hjärtans lite sent!
//Astrid