Ett liv för mig

Jag har känt mig lite av banan och under isen ett par dagar. Dessutom har det varit enormt stressigt på jobbet de sista dagarna, så snurrigt att jag inte ens vet vad jag gjort till slut. Igår satt jag och min undersköterska bara och stirrade framför oss när kvällen kom, så trötta var vi. Men vi överlevde i alla fall.

Efter jobbet igår cyklade jag hem till en alldeles underbar kollega som lagade mat till mig och gjorde te till mig och umgicks med mig trots att jag knappt hade något vettigt att säga. Det behövdes! Och idag sa samma kollega en sak som gjorde mig lite lättare till mods. Halleleleluja liksom.

På fredag ska “De tre nya” ha glöggmingel för hela avdelningen. Hela och hela, de som kan och inte jobbar. Det ska bli så himla trevligt! En ljusglimt i mörkret på alla sätt och vis.

Ja, det här var onekligen en massa blaj. Jag ville mest meddela att jag fortfarande lever, att framtiden ser ljus ut (för nu har jag bestämt mig för ett och annat) och att livet är gött trots svackor och dalar för efter dem är man på topp igen! Imorgon ska jag på utbildning, och det är en välkommen paus i jubbandet just nu.

Haj!
//Astrid

Man vet att man är världens sämsta sjuksköterska när en kollega ringer och påpekar att man glömt ge en patient mediciner.
Då, i det ögonblicket, tvivlar man ganska starkt på sin förmåga som syster.
Speciellt om man verkligen verkligen glömt det.
Trots att man fick in tre dåliga patienter på kort tid och faktiskt inte hann ha 100% koll tvivlar man på sin förmåga.
För det är ju faktiskt så att man har ansvaret, och man borde ha haft koll.
Det borde man verkligen.

Man=jag.

Fast det är klart, har man andra sjukare patienter kan man ju faktiskt behöva prioritera. Faktiskt.

Nu ska jag försöka komma över detta trauma och inte känna mig såhär imorgon på jobbet. Kan vara positivt att vara på topp när 22 timmar på jobbet på två dagar stundar.

//Astrid

Nu börjar jag få lite framtidspanik igen. Eller lite och lite… ganska mycket faktiskt. Vad i hela fridens namn ska jag göra efter den 31 januari?

Jag får skaffa norsk legitimation så att jag har en back-up. Det är i alla fall ett som är säkert. Jag får söka de där jobben som finns ute på intranätet, men bara de jag faktiskt kan tänka mig. Aldrig att jag söker ett jobb bara för att jag måste ha ett jobb. Aldrig. Så fungerar inte jag, jag vet att om jag inte är helt nöjd så blir det inte bra. Och varför ska man nöja sig med lite när man kan få allt?

Jag har alltid vetat exakt vad jag vill bli. I princip så länge jag kan minnas har jag sagt att jag ska bli Barnmorska. Punkt. Aldrig några tvivel, aldrig några som helst tvivel. Men nu inser jag att möjligheterna är så oändligt många fler att jag inte kan bestämma mig vad jag ska vidareutbilda mig till. Det skrämmer mig lite, eller faktiskt ganska mycket. Jag funderar och funderar och funderar, men inte blir jag klokare av det. Jag försöker ventilera med kloka vänner, men jag blir liksom inte klokare.

Och jag tror jag vet vad problemet är; jag vill för mycket. Jag vill göra ALLT.

Jag funderar vidare och tänker på Anders Widmarks ord:
“Ska man nöja sig? Ska man nöja sig såhär?
Ska man nöja sig? Ska man nöja sig med lite?
Inte du, nej inte du.”

Och om ni tror er veta vad jag ska bli kan ni ju hojta till!
//Astrid

Idag är jag ledsen.

Jag känner att jag äntligen äntligen har hittat rätt i livet, att jag har hittat rätt arbetsplats för mig. Och så skiter det sig. Jävla bajstollar som bestämmer att vi ska jobba varannan helg. Eller vi och vi, jag kommer inte få vara kvar när det går igenom, eftersom de ska spara in 6 sjuksköterskor och 6 undersköterskor på min avdelning. Det är sjukt. De gör sig av med helt underbar personal. Helt underbar och kompetent personal.

De vet inte vad de ger sig in på. De kommer få tillbaka.
One day or another.
//Astrid

Idag är jag riktigt förbannad faktiskt. Förbannad på hur sjukvårdens ledning behandlar sina anställda. Förbannad på att jag som nyfärdig sjuksköterska inte kan vara säker på att få fortsatt jobb om två månader, förbannad på att det inte finns ett enda jobb att söka just nu, förbannad på att jag kanske måste fly landet för att över huvud taget kunna försörja mig. FÖRBANNAD!

På Umas ska undersköterskor och sjuksköterskor gå över till ett varannanhelgsschema om sparplanen går igenom. Detta innebär att man ska dra in på personal under veckorna, och därmed spara pengar. Spara spara spara. Jag blir så ledsen… Det är människor vi har att göra med, inte maskiner. Malmö växer, antalet patienter blir fler, men vi som ska ta hand om dem blir färre. Arbetsbördan ökar, vi får sjukare och sjukare patienter, men ändå ska det sparas. Det är ständigt överbeläggningar på avdelningarna på Umas, det är snarare regel än undantag. Hur ska man kunna utöva en patientsäker vård?

Vilken patient vill vårdas på ett sjukhus där personalen är för få och inte hinner med dem? Där sängarna står tätt och man ligger alldeles för många på en sal eller till och med i korridorer? Vem vill bli vårdad av en sönderstressad sjuksköterska eller en utarbetad undersköterska som inte hinner se patienten i ögonen och svara ordentligt på frågor? Vem vill bli vårdad i dagens sjukvård?

Samtidigt som sparkraven hopar sig ska det byggas ännu mer nytt. Det behövs. Det behövs verkligen, sjukhuset är slitet och lokalerna är inte alltid patientsäkra, men det känns bara som om man blir slagen rakt på käften när man får läsa om sådant i tidningen. 6 miljarder kan läggas på nya byggnader, men det ska sparas in på personal. Vem kommer jobba i de nya fina lokalerna? Om inte politiker och sjukhusledning och vem det nu är börjar visa sin uppskattning mot sjukvårdspersonal kommer folk fly från sjukvården. Med all rätt…

Det går åt fel håll!! När Malmö växer och patienterna blir fler, så ska väl för fan sjukvårdspersonal också bli det? ÅH vad jag önskar att jag hade inflytande och var stor och stark och mer insatt så att jag kunde förändra!

Nej, jag tror jag flyr landet och åker till Norge och jobbar. Om det inte vore för att jag älskade mitt jobb och min arbetsplats så mycket…

I’m the one who’s gonna take care of you. Vill du ha mig sönderstressad eller glad och harmonisk?
//Astrid

Idag tog jag mig en mycket välbehövlig promenad vid havet. Med mina tankar och iPoden som sällskap gick jag i solen och njöt. Benen ville inte sluta gå, och tankarna ville inte sluta tänka. Jag tänkte på dåtiden, framtiden och nutiden. Mycket på Melbourne, mycket på Taizé och mycket på vad som kommer att hända i höst. Jag borde få tummarna ur och göra nåt åt hösten. Men det är något som tar emot… En känsla, en aning, ett hopp. Kanske mest hoppet ändå. Jag hoppas med hela mig själv att jag kommer få vara kvar. Because I’m worth it.

Jag är värd det, för jag är faktiskt en bra sjuksköterska, det är jag. Trots att jag inte är perfekt. Jag vet att jag är bra på att se mina patienter och mina kollegor, och jag vet att är det nåt jag inte kan, ja då tar jag reda på det. En läkare frågade mig igår hur länge jag hade varit klar. Och när jag sa att jag var alldeles nyfärdig sa han “Oj, du som är så bra”. Kanske inte exakt de orden, men samma innebörd. Ja, jag är bra. Screw jantelagen, jag är till och med sjukt bra! Så det så. Men tro inte att jag nöjer mig med det. Jag ska bli bättre och kanske till och med bäst! Om det så är det sista jag gör!

//Astrid

Nu har jag bara typ 5 veckor kvar på jobbet. Jag vill inte sluta! Jag älskar mitt jobb! Håll tummarna att allt löser sig som jag vill att det ska göra så är ni snälla…

Ja, så kan en vanlig dag på jobbet se ut! Hur kan man annat än att älska det?
//Astrid

Nä, nu går tiden sådär snabbt så att jag inte riktigt hänger med igen! Den har en tendens att göra det den här tiden på året… För ett år sedan kunde jag inte vänta till juli, nu hade jag mest velat att tiden skulle… inte stanna… men gå lite lite långsammare. Inte av nån speciell anledning, men ändå!

Jag och Caro jämförde scheman härom dagen, eller rättare sagt, kollade om vi hade nån helg när vi kunde hitta på nåt i sommar. Det har vi inte. Nåväl, det ska nog bli en bra sommar i alla fall! Att jobba helg är onekligen baksidan av sjuksköterskeyrket. Det är inte en baksida att det varje månad klirrar till i kassan den 27e. Bara en vecka till löning nu! TJOHO!

Igår satt jag och Caro och drack rosé och åt kycklingsallad på Caros takterass och pratade om livet. Det var en bra kväll. Jag kom på att jag måste tro på mig mer, Caro höll med. Och så kom jag fram till att jag skulle behöva lite loving, det hade liksom inte suttit fel. Var är alla män i mitt liv?!

För övrigt anser jag att sommaren ska komma på riktigt nu.
//Astrid

Som sagt. det går ju lite upp och ner på det där jobbet. Om jag igår kände mig som en vilsen gåsunge bland hönor, kände jag mig idag som tuppen i hönsgården. Typ. Idag var en bra dag.

Annars har livet sin gilla gång, det händer egentligen inte så mycket, och när det väl händer nåt jobbar jag. Näää, riktigt så illa är det inte! Mycket snart ska jag ha examensfest, och det ska bli gött.

Jaha, nu är jag ledig fre, lör & sön. Det blir najs. Planer: sova ut. Och läsa om intoxikationer och hjärtat. Det blir fint.

För övrigt gillar jag att ha pengar på matkontot. Min kyl är väldigt mycket roligare nu än vad den varit på lääääänge.
Tjipp och hej!
//Astrid

Det är rätt lustigt när man riktigt känner hur man utvecklas. Det gör jag just nu.

Snart har jag jobbat 4 veckor, och det går verkligen framåt. Men det går upp och ner. Vissa dagar tycker jag att jag är världens sämsta sjuksköterska, andra dagar tycker jag att jag är världens bästa. Vissa dagar är jag totalförvirrad, vissa dagar har jag koll. Det är läskigt, men ack så kul. Och varje gång jag gör något för första gången, om än så bara att ringa en läkare, känner jag hur jag växer. Och jag gillar det.

När jag kom hem från Australien trodde jag att jag vuxit färdigt, det kändes så då, men jag kommer nog ut på andra sidan detta som en ännu lite bättre, lite starkare och lite säkrare person trots allt. Knasigt.

Fasen, jag är ju rätt bra faktiskt.
//Astrid