Ett liv för mig

Den 28 november, dagen före 1 advent 2009. Min storebror fyller år (grattis gamle man!), och jag har äntligen fått ta ner min adventsstjärna och adventsljusstake och det andra glittret. Som jag tjatat om det kan man ju tro att jag har glitter över hela lägenheten, men nej, det har jag faktiskt inte. Det hänger en grön rosett på dörren, det står en guldglittrig ren i fönstret och det hänger en mångfärgad glittrig julgranskula i fönstret. Och så har jag ett guldglittrigt ljus på bordet. Mer än så är det inte, ja, förutom staken och stjärnan då.

Idag har varit en riktigt bra dag. Jag har:
- vaknat klockan 10 men somnat om till klockan 11.40 då Caro ringde och väckte mig,
- hoppat upp ur sängen, sprungit ner i källaren och hämtat upp jullådan,
- pratat med Caro i telefon x antal gånger,
- fixat julstämning,
- hämtat min julklapp till mig själv från Cdon (9 filmer där typ alla är romantiska komedier såklart),
- storhandlat i den mån det går på cykel,
- kollat på The Proposal och smågråtit lite,
- gjort knäck,
- njutit av min fina fina underbara lägenhet.

Häpp och hej! Nu ska jag njuta av lördagen före 1a Advent. Imorgon ska jag sjunga Dotter Sion och Halleluja och Gläd dig du Kristi Brud.
Livet är gött!
//Astrid

Här är det snabba ryck. Ena dagen tycker jag det är lite spännande att jag inte vet vad som kommer hända i vår, andra är jag rädd som en nykläckt kyckling. Idag har jag bestämt mig för att jag tycker det är spännande.

Idag sa en kompis till mig att han försöker se allt i livet som ett äventyr och en utmaning. När han sa det suckade jag mest, men nu när jag tänker på är det jäkligt smart. Tror jag ska försöka anamma det, för jag gillar ju äventyr!

Nu är här helt rent och fint inför Advent. Kan det inte bara bli lördag så jag får julpynta lite?!

Adios amigos.
//Astrid

Nu börjar jag få lite framtidspanik igen. Eller lite och lite… ganska mycket faktiskt. Vad i hela fridens namn ska jag göra efter den 31 januari?

Jag får skaffa norsk legitimation så att jag har en back-up. Det är i alla fall ett som är säkert. Jag får söka de där jobben som finns ute på intranätet, men bara de jag faktiskt kan tänka mig. Aldrig att jag söker ett jobb bara för att jag måste ha ett jobb. Aldrig. Så fungerar inte jag, jag vet att om jag inte är helt nöjd så blir det inte bra. Och varför ska man nöja sig med lite när man kan få allt?

Jag har alltid vetat exakt vad jag vill bli. I princip så länge jag kan minnas har jag sagt att jag ska bli Barnmorska. Punkt. Aldrig några tvivel, aldrig några som helst tvivel. Men nu inser jag att möjligheterna är så oändligt många fler att jag inte kan bestämma mig vad jag ska vidareutbilda mig till. Det skrämmer mig lite, eller faktiskt ganska mycket. Jag funderar och funderar och funderar, men inte blir jag klokare av det. Jag försöker ventilera med kloka vänner, men jag blir liksom inte klokare.

Och jag tror jag vet vad problemet är; jag vill för mycket. Jag vill göra ALLT.

Jag funderar vidare och tänker på Anders Widmarks ord:
“Ska man nöja sig? Ska man nöja sig såhär?
Ska man nöja sig? Ska man nöja sig med lite?
Inte du, nej inte du.”

Och om ni tror er veta vad jag ska bli kan ni ju hojta till!
//Astrid

//Astrid

4 år sedan idag. 4 hela år.

På ett sätt vill jag sitta med "the inner circle" och dricka te och älta. På ett annat vill jag inte. För hur mycket vi än ältar får vi inte tillbaka henne… Och så är det bara.

Har som tur är inte haft jobbiga patienter idag, och som tur är har jag haft att göra så jag har sluppit tänka så mycket. Bra.

Nu ska jag sova för imorgon ska jag jobba tidigt…
//Astrid

… därför bjuder jag på en peppande bild. Sen ska jag sova!

//Astrid

Nu är det liksom mitten av september. Är det inte sjukt så säg? Dagarna springer förbi innan man hunnit reflektera över det. Hej och hå, välkommen till verkligheten Astrid.

Jag gillar mitt liv. Jag gör verkligen det. Jag har haft några riktigt bra dagar nu på sistone. Kalas, 90-talistutgång, mysdag med Caro, lite shopping, utvecklingsdag, Dunderklumpen och så Taizémässa (äntligen, var det inte det jag sa jag skulle göra för 2 år sen?). Jag har liksom tagit vara på mina dagar… Ibland är jag så otroligt dålig på det! Ligger och tittar på Seventh Heaven hela dagen liksom. Eller vänta, det kanske också är att ta vara på dagen?! Oh yes it is.

I alla fall, blaj blaj, hej hopp! Jag är glad! Jag drömmer mig bort på Hemnet. Nån dag kanske jag hittar nån som vill flytta ihop med mig, och då vet jag PRECIS hur min lägenhet ska se ut. Så det så!

Förresten har jag äntligen fått en Spotifyinbjudan, och jag är såklart helt hooked. Hooked on a feeling, sattsäja.

Adios amigos!
//Astrid

And which one of you
by worrying
can add a single day to their lifetime?
Matt 6:27

Det är så enkelt att jag egentligen inte kan skriva mer. Jag försöker hitta orden att berätta om min vecka i Taizé, som har varit enormt avkopplande, men nu har jag suttit här och börjat meningar utan att kunna avsluta dem. För allt ryms i bibelversen och i rubriken. Och än en gång i den här:

Gott, lass meine Gedanken
sich sammeln zu dir.
Bei dir ist das Licht,
du vergisst mich nicht.
Bei dir ist die Hilfe,
bei dir ist die Geduld.
Ich verstehe deine Wege nicht,
aber du weisst den Weg für mich.
Taizésång nr. 139.

Jag är säker på att Gud tar hand om mig. Det är ingen slump att jag dagen innan jag åkte fick reda på att jag fått förlängt på min älskade avdelning, jag är säker på att mannen där uppe hade ett finger med i spelet. I like it.

Knock, and the door will opened to you.
//Astrid

En vecka. EN vecka.

Imorgon ska jag boosta mig själv med en favoritkollega på frukost och promenad. Sen ska jag bli modig. Och sen… seeen om 4 eller 5 arbetspass åker jag! JIPPI!!

//Astrid

Idag tog jag mig en mycket välbehövlig promenad vid havet. Med mina tankar och iPoden som sällskap gick jag i solen och njöt. Benen ville inte sluta gå, och tankarna ville inte sluta tänka. Jag tänkte på dåtiden, framtiden och nutiden. Mycket på Melbourne, mycket på Taizé och mycket på vad som kommer att hända i höst. Jag borde få tummarna ur och göra nåt åt hösten. Men det är något som tar emot… En känsla, en aning, ett hopp. Kanske mest hoppet ändå. Jag hoppas med hela mig själv att jag kommer få vara kvar. Because I’m worth it.

Jag är värd det, för jag är faktiskt en bra sjuksköterska, det är jag. Trots att jag inte är perfekt. Jag vet att jag är bra på att se mina patienter och mina kollegor, och jag vet att är det nåt jag inte kan, ja då tar jag reda på det. En läkare frågade mig igår hur länge jag hade varit klar. Och när jag sa att jag var alldeles nyfärdig sa han “Oj, du som är så bra”. Kanske inte exakt de orden, men samma innebörd. Ja, jag är bra. Screw jantelagen, jag är till och med sjukt bra! Så det så. Men tro inte att jag nöjer mig med det. Jag ska bli bättre och kanske till och med bäst! Om det så är det sista jag gör!

//Astrid