Ett liv för mig

I knew a girl
Her name was truth
She was a horrible liar.

She couldnt spend one day alone
But she couldnt be satisfied.

When you have everything,
You have everything to lose.
She made herself
A bed of nails
And shes plannin’ on puttin’ it to use.

Cos she had diamonds on the inside
She had diamonds on the inside
She had diamonds on the inside
Diamonds

A candle throws its light into the darkness
In a nasty world,so shines the good deed
Make sure the fortune, that you seek
Is the fortune you need.

So tell me why, the first to ask, is the last to give, everytime
What you say and do not mean
Follow too close behind

Cos she had diamonds on the inside
She had diamonds on the inside
She wore diamonds on the inside
Diamonds

Like a soldier standing long under fire
Any change comes as a relief.
Let the giver’s name remain unspoken
For she is just a generous thief.

But she had diamonds on the inside
Cos she had diamonds on the inside
She wore diamonds on the inside
She wore diamonds
Oh diamonds
She had diamonds
She wore diamonds
Diamonds

//Astrid

Här var det tänkt att det skulle vara en video, men det gick inte… Så det får vara!

Men, som Celine sjunger:
"Love comes to those who believes it, and that’s the way it is!"

//Astrid

Bara för att han är så otroligt läcker här.
Bara för att han sjunger hjärta så fint.
Bara för att, helt enkelt!

//Astrid

Glad alla hjärtans lite sent!
//Astrid

Här i Australien är det inte precis något väder som påminner mig om julen… Inte för att jag tackar nej till sol och blå himmel, absolut inte, men jag har inte känt mig alls julig förrän nu i helgen. Och det var på grund av en gran. En sådan simpel liten sak som en gran.
För…
Att klä en julgran ger julstämning.
Att klä en julgran med någon man tycker om ger ännu mer julstämning.
Att klä en julgran med någon man tycker om samtidigt som man lyssnar på julmusik ger mest julstämning.

Därför bjuder jag idag på sången som jag nynnar på just nu… Och som jag dansade till när jag (vi) klädde granen igår.

Men all good things come to an end, är det inte så?
Jag önskar bara att vi hade lite mer tid…
Glad tredje advent!
//Astrid

När jag hör trastens klara sång,
när lärkan jublar dagen lång
högt ovan fält och backar,
då kan jag icke tiga still.
Min Gud, så länge jag är till
för livet jag dig tackar.

Ack är det redan här så skönt
på denna jord, så härligt grönt,
hur skall det då ej bliva
i himmelen, där Gud berett
vad ingen här i världen sett
och ord ej kan beskriva.

Sv. Psalm 200 vers 4-5.

//Astrid

På barnkören sjunger vi en jättesöt sång. Den går såhär:
Gud du är nära mig, du håller mig i handen.
Du har skapat mig precis som den jag är.
När jag dansar och sjunger blir du glad.
Tack för livet, att jag får vara jag.

Den här typen av sånger är jag uppvuxen med. Redan när jag var sex år matades min hjärna full av budskap likt detta. Sjukt säger säkert vissa. Underbart säger jag! För budskapet är ju faktiskt helt sjukt bra:
1. Det finns någon som är nära.
2. Jag ska vara precis som jag är.
3. När jag är glad är Han glad.
Kontentan är: Jag duger precis som jag är!

Jag tittade runt på min kör när vi sjöng den här sången och tänkte på hur fina de är, hela högen. Jag är så glad att jag har fått ta del av deras liv en liten liten stund. Jag är så glad att jag har fått lära känna så många fina flickor! Åh, jag önskar att jag kunde adoptera allihopa! Nästa vecka är sista gången på kören. Sista gången den här terminen och sista gången för mig forever. Inte trodde jag att det skulle kännas så sorgligt, men om jag ska vara helt ärlig så sitter jag här med tårar i ögonen nu.

Bara för det får ni en bild från gårdagen. På mig och mina körflickor.

Ner med nosen i böckerna igen!
//Astrid

Nu sitter jag och Caro i varsin telefon och nynnar för varandra. Låten är en riktig högstadiehöjdare (Cilis, en av våra favoriter) som jag inte riktigt vågar säga namnet på. Då riskerar jag nog att tappa en del läsare… Men det är en låt fylld av visdomar om man säger så. Haha.

Märker att jag får fler och fler läsare av någon anledning… Vem är ni?
//Astrid

Jag tror jag är lite kär. I den här killen:

//Astrid

Just nu är det så grått ute att jag önskar att jag inte vore så traditionell och fullkomligt vägrar sätta upp adventsstakar och stjärnor i mina fönster innan första advent. Eller okej, kvällen innan första advent. Det är då det ska ske, ingen annan dag! Men just idag hade det varit så trevligt att kunna tända stjärnan och staken och bara sitta och mysa…

Så nu sitter jag här och lyssnar på Oh Holy Night med Celine Dion, och är julnödig. Tror jag får gå ner på stan en sväng och köpa lite pynt för att stilla min längtan lite… Frågan är bara då om jag kan hålla mig till på lördag?! Dessutom är jag otroligt sugen på att baka både det ena och andra juliga… Typ saffransskorpor, saffransmuffins och pepparkakscheesecake. Hur gott låter det inte liksom? Men när ska jag göra det? Och till vad? Idag ‘måste’ jag baka banankaka för jag har två bruna bananer som bara ligger och väntar på att få bli en kaka (halleluja!). Och imorgon kommer mina päron hit (på sin 39-åriga bröllopsdag stackarna) och ska hjälpa mig att tvätta fönster och ta ner en trasig persienn och lite annat smått och gott… Så då kan det ju vara trevligt att ha något att bjuda på!

I alla fall… läste att Måns och Agnes spelar in en julduett. Det kan ju inte annat än bli bra! Agnes my love och Måns my friend liksom… Gött!

Nu ska jag öva på min solosång som jag ska sjunga på lördag. Den är lätt, men jag tror att den är svår. Eh. Ni fattar. Jag gör den svår. Dumt av mig, när det egentligen är lätt.

Först: ner till tvättstugan!
//Astrid