Ett liv för mig

Det står ett ljus tänt här hemma. Ett ljus, i den orangea ljuslyktan, som är tänt för Tove ikväll. Och så har jag ställt fram två foton på oss från när vi var på LSS vårbal i maj 2005. Jag älskar det ena fotot, Tove ser så glad ut och jag tittar så kärleksfullt på henne. Vi hade en väldigt trevlig kväll, och vi vandrade hem sent den natten. Bara ett halvår senare var livet totalt annorlunda. Ja, ni har hört historien förr, det är liksom inte lönt att skriva det igen.

Idag skulle hon fyllt 24 år. Precis nu hade jag skickat ett sms till henne med ett snuskigt skämt, och hoppats på att jag var först med att gratulera.

Det har svidit till i magen många gånger de senaste dagarna. När jag fått in en intox i suicidsyfte som överlevt (fan så orättvist livet är har jag tänkt då), när en kollega har dragit ett snuskigt skämt (hon hade skrattat så mycket om hon hade hört dem), när jag inte reagerat på datum jag reagerat på innan (det känns som om jag glömmer henne då), när löven faller och mörkret kommer (då kommer allt tillbaka).

Jag ligger inte som en pöl på golvet och gråter nu. Kanske gör jag det när jag vaknat, men jag tror inte det. För livet går vidare. Livet går verkligen vidare.

Jag ska äta en bit tårta istället och tänka lite på Tove som är i himmelen.
//Astrid

Ikväll är en kväll när jag inte vet var jag ska göra av mina känslor… Jag vet inte ens om jag är glad eller ledsen. Ni vet, jag fnissar lite, sen får jag tårar i ögonen. För ingenting. Eller tja, jag tittar på Australienbilder och lyssnar på sentimental mögmusik. Varför plåga sig? VARFÖR?? Jag är en tönt.

Jag skulle behöva gå en misärpromenad a la den när jag gick vilse i Melbourne för att skingra mina tankar. Jag har redan provat att städa bort dem, men det funkade inte. Jag längtar ändå.

Nä, jag ska sluta nu. Renbädda sängen och sen krypa ner i rena lakan med nytvättat hår och somna. Och vakna imorgon utan knäppa känslor och sånt skit. Förhoppningsvis…

//Astrid
som har ett wunderbaum liv, det bara dippade lite ikväll. Mutti und Vati behöver inte vara oroliga!

Idag har jag plågat mig själv. Jag har lyssnat på Colbie Caillat. Det påminner mig så enormt mycket om Mr. Left Leg, så enormt otroligt mycket. Om allt fint vi gjorde, alla bilturer, alla samtal, alla promenader, allt. Det påminner mig om hans pojkrum, det påminner mig om vår första kyss, det påminner mig om dagarna i Sorrento och om julen. Och hjärtat gjorde ont av all påminnelse. Det snörpte till ogillande och när jag cyklade till jobbet med iPoden, som också påminner mig om honom, i öronen trillade en liten tår ner för min kind.

Det var då det slog mig- han har faktiskt sårat mig mer än jag trott. Eller mer än jag velat erkänna kanske. För jag har spelat stark, oberörd, ja, till och med inbillat mig att jag såg det komma. Men to be totally honest, det gjorde jag inte. Åh, himla STEN! Nä, nu blev jag faktiskt lite arg på honom! Och så är jag arg för att han kommer undan så lätt, att han sitter där var han nu är i Europa och tror att han gjort allt rätt fast han faktiskt skötte allt så jävla dåligt. Han kan ju sköta sina relationer såhär i fortsättningen med, det kommer man långt på. Helt klart. BAJS PÅ HONOM.

Kanske springer vi på varandra i livet någon gång, på en pub i Melbourne kanske. Då ska jag säga honom ett och annat. Och vara jävligt snygg och charmig så han vet vad han missat. His loss.

Mr Left Leg, if you’re reading this; you broke my heart.
//Astrid

Ibland önskar jag…
- att jag trodde lite mer på själv.
- att jag hade semester och kunde resa i sommar.
- att jag inte var förkyld.
- att jag kunde skriva sådär bra som vissa kan.
- att jag fortfarande var i Australien.
- att jag hade en plan för hösten.
- att jag kunde styra över mina känslor.
- att jag pratade med en australiensisk dialekt.
- att jag inte hade en röd näsa.
- att jag hade kvar solbrännan från januari.
- att jag fick vara med på Allsång på Skansen.
- att jag levde i en film.

//Astrid

Jag har belönats med världens bästa vänner. Jag har om och om igen sen jag kom hem från Australien fått bevis för detta.

Jag kom hem som ett vrak som bara ville tillbaka till min stad Melbourne. Då fanns de där och stöttade och tröstade och sa att allt skulle bli bättre. Och det blev det, de hade rätt.

Allt blev konstigt när jag inte visste vad som skulle hända med tentor och praktik. Då fanns de där igen och stöttade och tröstade och sa att allt skulle ordna sig. Det gjorde det, de hade rätt.

Sen hände allt med Mr. Left Leg. Då fanns de där och förbannade och stöttade och tröstade och sa att det skulle bli bättre. Det har det blivit, de hade rätt.

Och så kom mina sluttentor. Då ringde de och peppade och stöttade och hejade och tänkte på mig och trodde på mig mer än vad jag trodde på mig själv. Och de blev glada för min skull när jag klarade mig.

Sen sökte jag jobb, då trodde de än en gång mer på mig än vad jag själv gjorde och peppade och hejade och ringde och skickade sms. Och de fick mig att känna mig som världens bästa sjuksköterska, som skulle klara allt, och få precis det jobbet jag ville ha. Det fick jag, de hade rätt.

Det har varit 2.5 rätt tuffa månader sen jag kom hem, men jag sitter här, och jag lever och jag är lycklig och glad att jag klarat mig ut på andra sidan det där mörka som har varit. Och allt tack vare mina vänner. De är fantastiska.

Tack Caro, Helena, Stina, Klara, Karin, Am, Ida, Läss, Elin, och alla ni andra som vet vilka ni är (gud vad jag saknar er förresten!!) för att ni finns. Utan er vore jag ingenting, och jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig och hur glad jag är att ni finns i mitt liv.

//Astrid
(som sitter här och gråter av tacksamhet)

Just precis. This ain’t the place. Men ändå måste jag… Jag måste skriva lite. För detta är så jobbigt. Jag väntar tålmodigt… Det gör jag. Men så plötsligt bryter jag ihop och nästan längtar ihjäl mig. Sen rycker jag upp mig. Och som Björn Skifs så fint uttrycker det "Det blir alltid värre framåt natten". Oh yes Björn, amen to that!

Och så hittade jag det här, och det är bara så spot on, och därför är jag töntig och skriver det här. Bla bla bla, jag vet att jag har gått och blivit töntigt, men vad ska jag göra?!

I can’t believe we met like this.
Is it just a coincidence?
I had a feeling I’d be seeing you again.

Mmm… Just precis. Idag pratade jag med Rhea på Skype (tacka Gud för Skype!). Hon mår bra, hon lever. Skönt. Däremot har en av våra andra vänner där nere förlorat en vän i bränderna. Så himla himla hemskt. Och Rhea känner såklart massor massor som är drabbade, och såg själv bränderna på nära håll från sitt hus. Uuh, jag ryser.

Massor av blaj på senaste tiden! Så kan det gå.
Imorgon ska jag söka jobb och vara allmänt effektiv.

Halleluja!
//Astrid

Jag är hemma igen. Hemma i Sverige, i Malmö, i min lägenhet.
Just nu ser min lägenhet ut som ett kaos, likaså min hjärna. Och mitt hjärta. Jag försöker reda ut allt på samma gång… Och ni som känner mig vet att jag reder ut kaos genom att organisera och sortera, så det är det mina dagar består av just nu. Sortera kläder, böcker, känslor, tankar, minnen, bilder. Jag har 2000 bilder, jag har 2000 underbara minnen, jag har 2000 känslor på en och samma gång. Det blir rätt mycket att reda ut, men så småningom ska jag väl komma i mål. Dessutom är jag jetlaggad som en gnu. Inte så att jag inte kan sova… Tvärtom. Det är det enda jag vill göra. Jag är trött hela tiden. Och seg.

Trött för att det är mörkt, trött för att jag är jetlaggad, trött för att jag är hemma, trött för att jag inte alls vill vara hemma egentligen. Jag saknar min stad Melbourne så mycket att det gör ont i magen. Melbourne skyline som jag grät när jag såg när jag kom hem från Sydney. Melbourne som jag grät när jag såg från ovan när jag kom hem från Sydney. Melbourne som jag grät när jag lämnade den 15 januari.

Här hemma väntar… Vuxenlivet. Plugg, CV:n, jobbsökande och en allmän röra. Jag vill inte vara hemma! Jag vill till Melbourne!! Jag kände mig hemma där, jag trivdes verkligen med mitt liv, jag älskade varje minut. Skit och mög.

Nej, det är inte bara dåligt att vara hemma. Det är närmre till vänner. Det är närmre till Frankrike. Det är lättare att ses. Jag har saknat mina vänner, och dem kan jag träffa varje dag om jag vill nu. Det är skönt. Och J, E & A, de kan jag träffa hur mycket jag vill. Skönt.

Positiva Astrid, kom tillbaka!
Nu gaskar jag upp mig och sticker till Lund och äter lunch med Lars. Sen ska jag sjunga. Och DET har jag verkligen saknat. Sen ska jag hem till min lägenhet igen och organisera igen…

Lucky to be coming home again?
//Astrid

"for Astrid
Tack for duken!"

Fem ord som både får mig att le och vilja gråta. Men det var nog den finaste presenten jag någonsin fått faktiskt.
//Astrid

Idag ska jag göra något enormt jobbigt… Nämligen säga hejdå. Om cirka 5 timmar. Jag blir tårögd bara jag tänker på det, och igår var jag ett vrak. Men som min kära absoluta bästis Caro så klokt sa; allting ordnar sig, och man får gråta över saker som man tycker enormt mycket om. Så det gör jag, och det kommer bli värre i eftermiddag.

Såhär jobbigt trodde jag inte att det skulle bli, det trodde jag verkligen inte. Det är ju nästan sjukt! Bara att bita ihop. Och till slut måste väl tårarna ta slut?

Nej, det här går inte, jag måste sluta skriva!
Får packa för Sydney och tänka på annat tills timmen A som i Avsked är här.
//Astrid