Ett liv för mig

And which one of you
by worrying
can add a single day to their lifetime?
Matt 6:27

Det är så enkelt att jag egentligen inte kan skriva mer. Jag försöker hitta orden att berätta om min vecka i Taizé, som har varit enormt avkopplande, men nu har jag suttit här och börjat meningar utan att kunna avsluta dem. För allt ryms i bibelversen och i rubriken. Och än en gång i den här:

Gott, lass meine Gedanken
sich sammeln zu dir.
Bei dir ist das Licht,
du vergisst mich nicht.
Bei dir ist die Hilfe,
bei dir ist die Geduld.
Ich verstehe deine Wege nicht,
aber du weisst den Weg für mich.
Taizésång nr. 139.

Jag är säker på att Gud tar hand om mig. Det är ingen slump att jag dagen innan jag åkte fick reda på att jag fått förlängt på min älskade avdelning, jag är säker på att mannen där uppe hade ett finger med i spelet. I like it.

Knock, and the door will opened to you.
//Astrid

En vecka. EN vecka.

Imorgon ska jag boosta mig själv med en favoritkollega på frukost och promenad. Sen ska jag bli modig. Och sen… seeen om 4 eller 5 arbetspass åker jag! JIPPI!!

//Astrid

I lördags när jag och far stod och väntade på båten i Puttgarten började vi av någon anledning prata om Taizé och Delfinbussarna. Precis då kom det en färja, och ut ur bussen körde inte mindre än tre Delfinbussar fullproppade med förväntansfulla människor. Jag fick nästan tårar i ögonen. Och då bestämde jag mig, jag ska dit i september. No matter what. Det var bara en ynka tur som hindrade mig från 5 hela dagar i Taize.

Direkt idag när jag kom till jobbet var det en annan sjuksköterska som sa att hon kunde byta min tur med mig. Jag blev så glad!! Så, nu, äntligen är biljetten bokad!! Äntligen ska jag få komma till mitt paradis. Jag åker den 1:a september och kommer hem den 7:e. Kunde liksom inte bli bättre. Ibland vill livet (Gud?) som man själv vill!

Som jag längtar!
//Astrid

Idag började vi prata om Taizé på jobbet. Jag sa att jag funderade på att åka dit nu när jag är ledig i 4 dagar… Som jag senare bestämde mig för att inte göra, men det hör inte hit egentligen. Nåväl, när vi satt och pratade om det sa plötsligt en kollega “Åh, nu vet jag varför jag tycker att jag känner igen dig, du är så lik en tjej som brukar åka dit. Men hon är kristen.”

För det första, om någon precis suttit och sagt att man varit i ett kloster 7 gånger, borde man inte misstänka att den personen då är lite… Ehum… småkristen? För det andra… Säger man då kristen på det sättet hon gjorde, med lite förakt i rösten? Jag skäms inte på nåt sätt för vem jag är, men jag väljer nog att hålla det lite hemligt lite till. Men varför egentligen? Varför vågar jag inte ha mitt kors på mig på jobbet? Jag inbillar mig lite att jag inte vill att min tro ska “skrämma” patienter, men kanske är det faktiskt så att jag inte riktigt vågar stå för vem jag är?! Hjälp.

Nej, detta måste jag utforska. Varför vågar jag inte visa min tro?
//Astrid

Come to me with all your burdens.
Jag längtar efter stillhet och tystnad. En stillhet och tystnad jag bara kan få i kyrkan, och framför allt i Taizé. Idag längtar jag så mycket till Taizé att jag faktiskt började gråta (surprise) när jag lyssnade på Behüte mich Gott. Hela mitt väsen längtar efter att få lämna över allt till Gud och bara vara. Bara vara i Taizé där jag så väl känner igen lukterna, ljuden, smakerna och rutinerna.

Come to me with your sorrows,
let me be your strength.
Taizé är min bensinstation där jag tankar styrka och mod inför kommande hinder. Det är som en oas i öknen, eller den där koppen kaffe när huvudvärken gör sig påmind. Taizé helar. Där får jag vara precis som jag är, ledsen eller glad, ful eller snygg, dum eller smart, och hur jag än är vet jag att jag är accepterad.

I am with you, all trough your days
Just come to me.
Tack. Jag är på väg, sakta men säkert!

//Astrid

När jag var i Taizé sommaren 2004 träffade jag tre killar som har kommit att betyda väldigt mycket för mig även senare. Det är tre helt olika historier, fina på olika sätt.

Historien om fransmannen
Fransmannen och jag pratade knappt när vi var i Taizé. Han var en såndär person som jag trodde inte tyckte om mig, alltså bestämde jag mig för att inte tycka om honom. Smart. Han umgicks mest med mina kompisar och jag tror att vi bytte e-mailadress mest för att vi kände oss tvingade att göra det. Men när vi kom hände någonting, och vi började prata på msn, mycket. Vi undrade varför vi inte pratat mer i Taizé, och kom gemensamt fram till att vi varit osmarta då. Vi har fortfarande kontakt, men vi har inte setts igen.

Historien om tysken
Han var så cool med sin gitarr och låtarna han skrev. Jag tror nog att jag blev kär i honom rätt omgående. Vi umgicks, pratade, sjöng, pratade, promenerade, hittade på nya ord, sjöng lite till och bara var. Han åkte hem, lämnade en present till mig och jag grät som ett barn på ljusmässan på kvällen. Vi skickade brev och vykort till varandra när vi kommit hem och höll kontakten. Jag saknade honom så mycket. Sen träffades vi i Lissabon på nyårsmötet, i Taizé efter en vecka och så följde jag med honom hem. Sen träffades vi i Berlin. Sen sa vi hejdå. En kort men intensiv och väldigt fin kärlekshistoria. Vi höll kontakten, och träffades igen i Taizé 2007, och pratar sporadiskt nu. Jag tror vi ses igen.

Historien om italienaren
Nog blev jag lite förtjust i den stilige italienaren med stort hjärta och stor humor. Vi hittade varandra direkt, och hade en otroligt kul vecka i Taizé tillsammans. Vi “förlovade” oss till och med med en bit folie och planerade vad alla våra 10 barn skulle heta. Vi hade mycket kontakt under hösten och träffades sen i Lissabon… Vi har väldigt, väldigt sporadiskt haft kontakt efter det, men konstigt nog är det ändå den här killen jag känner starkast band till. V har inte träffats sen Lissabon, men vi kommer att ses igen, jag bara vet det.

I want Taizé. NOW.
//Astrid

Och så påskdagen då… Det firar vi med lite Taizémusik tycker jag!

The Lord is risen, alleluia. Sing out and praise the Lord, alleluia!
//Astrid

Jag har haft min australiensiska vän Hannah här på besök sedan i torsdags. Det har inneburit:

• Massor av skratt.
• Djupa samtal.
• Minnen.
• Engelska, engelska, engelska (nu tänker jag på engelska… redan).
• Grill.
• Middag och fotboll med S&M.
• Ett mycket kärt återseende!

Hannah och jag träffades första gången i Taizé januari 2005. Då var det inte mycket folk där, runt 50 personer. Vi lärde känna varandra rätt bra med andra ord. Sen träffades vi igen i Australien när jag var där… Och sen dess har vi inte setts. Ganska sjukt egentligen, men Taizé gör knasiga saker… 3 år efter vi sist sågs och vi har ändå sjukt kul. Förra gången vi skiljdes åt, i Australien, var jag helt enormt sentimental för jag trodde att vi inte skulle ses igen och jag ville verkligen lära känna Hannah bättre… Denna gången vet jag att vi kommer ses igen och jag vet att jag kommer få lära känna henne bättre.

Nåväl nåväl, nog om det. Det är dags för mig att krypa till kojs. Imorgon har jag ingenting för mig och då ska jag bara läsa och slappa. Det ska bli så skönt så skönt!!

//Astrid

Har varit första dagen på praktiken idag. Vårdcentral. Kände mig välkommen och har blivit jättebra omhändertagen. Skönt! Har hunnit med att vara i labbet och inspektera sticktekniker, se när en doktor sydde ihop ett öra (och miniassistera), sitta med vid telefonrådgivning och ja… bara observera. 4 veckor ska jag nog klara av!

Nu har jag en fruktansvärd huvudvärk och vill egentligen bara ligga med stängda ögon, men jag måste läsa en 11-sidig artikel på engelska om diabetes… Jag ska vara klar innan Top Model/Mean Girls (vad ska jag välja?)… Fast det gör egentligen inte så mycket, för nu satte jag igång musik från Taizé och årets hit Wysławiajcie Pana livar verkligen upp! Det stället får mig att få fjärilar i magen och längta efter något mer som jag inte vad det är. Men det känns bra, och det är huvudsaken.

Såhär kul hade jag det när jag och Ida hade fotosession efter matchen i lördags…

Nej, artikel var det ju!
//Astrid

Såhär är det… När jag kommer hem från Taizé är allt så enkelt och så självklart. Jag är så fylld av kärlek och värme och framtidstro att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jag känner mig nästan kär, jag har fjärilar i magen och jag bara njuter av livet som är alldeles underbart att leva. Det är en konstig men härlig känsla.

Detta året har bibelintroduktionerna varit riktigt bra och verkligen fått mig att tänka. Jag har blivit mer säker på min sak, det är lättare att förstå, lättare att se vad som är rätt. Under fredagsbönen när jag lade huvudet mot korset, efter ljusmässan när broder Alois välsignade mig gick kärleken och värmen rakt in i hjärtat. Det är svårt att beskriva…

Nu när jag har fått någon dag på mig att tänka på vad jag har fått ut av veckan har jag kommit fram till följande;

Gott, lass meine Gedanken
sich sammeln zu dir.
Bei dir ist das Licht,
du vergisst mich nicht.
Bei dir ist die Hilfe,
bei dir ist die Geduld.
Ich verstehe deine Wege nicht,
aber du weisst den Weg für mich.

Taizésång nr 139.

Okej, det var lite kortfattat så jag ska försöka förklara…
Gott, lass meine Gedanken sich sammeln zu dir.
(Gud låt mina tankar samlas kring dig).
Varje gång jag kommer hem från Taizé tänker jag att jag ska låta min tro bli en mer central del i mitt liv. Men hur? Jag är konfirmandledare, jag har en barnkör i kyrkan och känner mig rätt aktiv. Jag går i kyrkan, fast kanske mest när jag ‘måste’ i och med dessa uppdrag. Så jag ska försöka gå på lite Taizémässor här i Malmö och börja på det sättet. Vore gött att hitta lite folk att snacka med…

Bei dir ist das Licht, du vergisst mich nicht.
(Hos Dig är ljuset, du glömmer mig inte).
Det är så enkelt. Så enkelt, men så rätt! Vad kan jag säga? Mer än att jag önskar att jag aldrig kommer glömma eller tvivla på det.

Bei dir ist die Hilfe, bei dir ist die Geduld.
(Hos dig är hjälpen, hos dig är friden).
Ännu en mening som bara är så klockren. Kanske så enkelt att ni undrar varför jag var tvungen att åka till Taizé för att komma på det… Det är väl så att jag har haft något för ögonen, men plötsligt försvann det. Poletten ramlade ner! 

Ich verstehe deine Wege nicht, aber du weisst den Weg für mich.
(Jag förstår inte dina vägar, men du vet vägen för mig).
Jag är säker på att jag är på rätt väg, jag känner mig helt på det klara med vad jag håller på med i livet just nu. Min utbildning är rätt för mig, jag kommer kicka ass som sjuksköterska. Andra saker som jag inte kan förstå (som till exempel min bitterhet över det andra könet) har jag nu insett att det också är min väg. Han där uppe vet vad han håller på med.

Mm, det var nog det jag har kommit fram till. Och lite till, men det tar jag en annan gång! Måste bara säga att jag är så sjuuukt glad att jag lyssnade på mitt hjärta (har under veckan lärt mig att det är där Gud finns) och åkte trots tenta och annat. Det var det bästa på länge!

Tack, tack, tack!
//Astrid