Ett liv för mig

//Astrid

Nu är det liksom mitten av september. Är det inte sjukt så säg? Dagarna springer förbi innan man hunnit reflektera över det. Hej och hå, välkommen till verkligheten Astrid.

Jag gillar mitt liv. Jag gör verkligen det. Jag har haft några riktigt bra dagar nu på sistone. Kalas, 90-talistutgång, mysdag med Caro, lite shopping, utvecklingsdag, Dunderklumpen och så Taizémässa (äntligen, var det inte det jag sa jag skulle göra för 2 år sen?). Jag har liksom tagit vara på mina dagar… Ibland är jag så otroligt dålig på det! Ligger och tittar på Seventh Heaven hela dagen liksom. Eller vänta, det kanske också är att ta vara på dagen?! Oh yes it is.

I alla fall, blaj blaj, hej hopp! Jag är glad! Jag drömmer mig bort på Hemnet. Nån dag kanske jag hittar nån som vill flytta ihop med mig, och då vet jag PRECIS hur min lägenhet ska se ut. Så det så!

Förresten har jag äntligen fått en Spotifyinbjudan, och jag är såklart helt hooked. Hooked on a feeling, sattsäja.

Adios amigos!
//Astrid

Idag började vi prata om Taizé på jobbet. Jag sa att jag funderade på att åka dit nu när jag är ledig i 4 dagar… Som jag senare bestämde mig för att inte göra, men det hör inte hit egentligen. Nåväl, när vi satt och pratade om det sa plötsligt en kollega “Åh, nu vet jag varför jag tycker att jag känner igen dig, du är så lik en tjej som brukar åka dit. Men hon är kristen.”

För det första, om någon precis suttit och sagt att man varit i ett kloster 7 gånger, borde man inte misstänka att den personen då är lite… Ehum… småkristen? För det andra… Säger man då kristen på det sättet hon gjorde, med lite förakt i rösten? Jag skäms inte på nåt sätt för vem jag är, men jag väljer nog att hålla det lite hemligt lite till. Men varför egentligen? Varför vågar jag inte ha mitt kors på mig på jobbet? Jag inbillar mig lite att jag inte vill att min tro ska “skrämma” patienter, men kanske är det faktiskt så att jag inte riktigt vågar stå för vem jag är?! Hjälp.

Nej, detta måste jag utforska. Varför vågar jag inte visa min tro?
//Astrid

Och så påskdagen då… Det firar vi med lite Taizémusik tycker jag!

The Lord is risen, alleluia. Sing out and praise the Lord, alleluia!
//Astrid

Varje år vid påsk blir jag lika tagen av historien om Jesus… Vare sig om man tror på honom eller inte, måste man ändå hålla med om att det är en fruktansvärd historia. Håll till godo, Es ist vollbracht, ur Johannespassionen av J.S. Bach. Jag ryser…

//Astrid

Gud alltså, ibland kan helger vara helt underbara. Ni kanske undrar varför just denna helg har varit underbar? Tänkte väl!
Här kommer en lista:
1. Fredagen blev en slapp dag efter det att tentan var gjord.
2. Fredagskvällen spenderade jag hos Helena, med henne och Emma. Vi var vuxna nog att prata om fonder, hur vi vill att vården ska vara, och om varför vi alla är bra precis som vi är.
3. Jag fick en sååå söt klänning av Helena, och lite annat smått och gott mycket trevligt!
4. Lördagen började med en gratis frukost på Espresso House.
5. Även om jag inte var på världens partyhumör innan, blev 20-årssittningen på ÖG:s en hit! Och så fick jag känna mig lite uppskattad igen… Tror inte jag fått så många komplimanger på en kväll förr…
6. Idag har jag varit på en sjukt bra familjegudstjänst med fina barnkören.
7. Och sist men inte minst: JAG KLARADE TENTAN SOM JAG SKREV I FREDAGS! Det fick jag veta idag. Two down, one to go. Jag ser ljuset, jag ser ljuset…

Idag är det hopp om livet.
//Astrid

På barnkören sjunger vi en jättesöt sång. Den går såhär:
Gud du är nära mig, du håller mig i handen.
Du har skapat mig precis som den jag är.
När jag dansar och sjunger blir du glad.
Tack för livet, att jag får vara jag.

Den här typen av sånger är jag uppvuxen med. Redan när jag var sex år matades min hjärna full av budskap likt detta. Sjukt säger säkert vissa. Underbart säger jag! För budskapet är ju faktiskt helt sjukt bra:
1. Det finns någon som är nära.
2. Jag ska vara precis som jag är.
3. När jag är glad är Han glad.
Kontentan är: Jag duger precis som jag är!

Jag tittade runt på min kör när vi sjöng den här sången och tänkte på hur fina de är, hela högen. Jag är så glad att jag har fått ta del av deras liv en liten liten stund. Jag är så glad att jag har fått lära känna så många fina flickor! Åh, jag önskar att jag kunde adoptera allihopa! Nästa vecka är sista gången på kören. Sista gången den här terminen och sista gången för mig forever. Inte trodde jag att det skulle kännas så sorgligt, men om jag ska vara helt ärlig så sitter jag här med tårar i ögonen nu.

Bara för det får ni en bild från gårdagen. På mig och mina körflickor.

Ner med nosen i böckerna igen!
//Astrid

Det har varit en bra helg. Igen. Var Glad-spex, varm choklad med minttu, Schlager på Helsingkrona, roadtrip till Lomma, bal, dans dans dans, "frukost" på Espresso House och så avrundades helgen med en mycket mysig musikgudstjänst. Det var fina grejer.

Caros lillebror tog foto på oss i lördags, jag lovar att lägga ut bilder när jag får dem. Hoppas de är bra.

Idag upptäckte jag en ny psalm. Nummer 205.
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.
Genom din ångest, när allt är svårt,
delar Gud din smärta och all din gråt.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot.
Herren skingrar rädslan: kornets hopp är stort.
Framtiden väntar, vila i din tro,
kornet som nu slumrar, snart börjar gro.

Nu ska jag sova. Jag är trött!
//Astrid

För några timmar sen kom jag hem från konfirmationsläger i Åkersberg. Faktiskt riktigt trevligt! Det är ledarna som gör det liksom! Det bästa måste jag säga var maten. Så gött att få lagat, god, varm mat varje dag… och sallad! Ah. Det är livet det!

Snart kommer Caro hit och hämtar mig, då ska vi äta falafel och köra till Eslöv. En riktig höjdarlördag! Alltså på riktigt. Inget kan bli misslyckat när radarparet är på G. Sen ska vi fira Alla Hjärtans Dag tillsammans. Hon och jag är ju i princip gifta, så varför inte fira?

En annan grej som är så sjukt skönt och bra är att jag klarade den sjukt trista tentan, den kvalitativa vetenskapsmetodikstentan. WOHOO. I’m the king of the world!

Nä, får väl packa ihop mig. Ska ju ändå till metropolen liksom.
//Astrid

Söndag igen… Veckorna har börjat gå fort igen. De senaste två veckorna tycker jag har gått trögt som aldrig förr. Men nu är det februari! Dagarna blir längre och längre, himlen var fortfarande ljus här ute klockan halv sex. Härligt!

I morse sjöng jag i kyrkan, riktigt fint. Och efteråt var det kyrkkaffe… Fastlagsbullar (semlor för norrlänningar) och kaffe. Mums! Ibland känner jag att det är där jag hör hemma, i kyrkan, men jag vet inte. Njäe. Kanske, vem vet? Den som lever får se!

Är inne i en period när jag verkligen har mina känslor utanpå, har nära till gråten och är sjukt sentimental mest hela tiden. Som nu precis. Lyssnade på ‘Stad i ljus’ och slogs (än en gång) av hur BRA mina vänner är. Jag har verkligen världens bästa vänner. Och så trillar en tår ner för kinden… av glädje såklart. Så är det hela tiden. Det kan vara lite frustrerande ibland, men samtidigt är det skönt. Det visar ju att jag har känslor… Som om jag inte visste det redan…

Dagens sång får bli denna;

Möt mig nu som den jag är,
håll mitt hjärta nära dig,
gör mig till den jag ska bli
och lev i mig.

Den brukar jag och Caro sjunga när vi har våra små andakter. Det är liksom vi. Och så är den så himla klockren. Mitt i prick sattsäja!

//Astrid