Ett liv för mig

Min bästa kompis. Villkorslös kärlek. Min första hund. Outbytbar tröst. Mattes lilla älskling.
Hennes nos i min halsgrop. Hennes snarkningar. Hennes envisa krafsande. Hennes doft.
Pälsen som jag aldrig orkade borsta ordentligt. Hur hon tryckte sig mot mig när hon sov i min säng.

Hon är det finaste jag någonsin har fått och jag kan inte förklara hur speciell hon var.

Hejdå Jonna, I love you, kommer snart.
//Astrid

Jag har känt mig lite av banan och under isen ett par dagar. Dessutom har det varit enormt stressigt på jobbet de sista dagarna, så snurrigt att jag inte ens vet vad jag gjort till slut. Igår satt jag och min undersköterska bara och stirrade framför oss när kvällen kom, så trötta var vi. Men vi överlevde i alla fall.

Efter jobbet igår cyklade jag hem till en alldeles underbar kollega som lagade mat till mig och gjorde te till mig och umgicks med mig trots att jag knappt hade något vettigt att säga. Det behövdes! Och idag sa samma kollega en sak som gjorde mig lite lättare till mods. Halleleleluja liksom.

På fredag ska “De tre nya” ha glöggmingel för hela avdelningen. Hela och hela, de som kan och inte jobbar. Det ska bli så himla trevligt! En ljusglimt i mörkret på alla sätt och vis.

Ja, det här var onekligen en massa blaj. Jag ville mest meddela att jag fortfarande lever, att framtiden ser ljus ut (för nu har jag bestämt mig för ett och annat) och att livet är gött trots svackor och dalar för efter dem är man på topp igen! Imorgon ska jag på utbildning, och det är en välkommen paus i jubbandet just nu.

Haj!
//Astrid

Man vet att man är världens sämsta sjuksköterska när en kollega ringer och påpekar att man glömt ge en patient mediciner.
Då, i det ögonblicket, tvivlar man ganska starkt på sin förmåga som syster.
Speciellt om man verkligen verkligen glömt det.
Trots att man fick in tre dåliga patienter på kort tid och faktiskt inte hann ha 100% koll tvivlar man på sin förmåga.
För det är ju faktiskt så att man har ansvaret, och man borde ha haft koll.
Det borde man verkligen.

Man=jag.

Fast det är klart, har man andra sjukare patienter kan man ju faktiskt behöva prioritera. Faktiskt.

Nu ska jag försöka komma över detta trauma och inte känna mig såhär imorgon på jobbet. Kan vara positivt att vara på topp när 22 timmar på jobbet på två dagar stundar.

//Astrid

Idag är jag ledsen.

Jag känner att jag äntligen äntligen har hittat rätt i livet, att jag har hittat rätt arbetsplats för mig. Och så skiter det sig. Jävla bajstollar som bestämmer att vi ska jobba varannan helg. Eller vi och vi, jag kommer inte få vara kvar när det går igenom, eftersom de ska spara in 6 sjuksköterskor och 6 undersköterskor på min avdelning. Det är sjukt. De gör sig av med helt underbar personal. Helt underbar och kompetent personal.

De vet inte vad de ger sig in på. De kommer få tillbaka.
One day or another.
//Astrid

4 år sedan idag. 4 hela år.

På ett sätt vill jag sitta med "the inner circle" och dricka te och älta. På ett annat vill jag inte. För hur mycket vi än ältar får vi inte tillbaka henne… Och så är det bara.

Har som tur är inte haft jobbiga patienter idag, och som tur är har jag haft att göra så jag har sluppit tänka så mycket. Bra.

Nu ska jag sova för imorgon ska jag jobba tidigt…
//Astrid

Det står ett ljus tänt här hemma. Ett ljus, i den orangea ljuslyktan, som är tänt för Tove ikväll. Och så har jag ställt fram två foton på oss från när vi var på LSS vårbal i maj 2005. Jag älskar det ena fotot, Tove ser så glad ut och jag tittar så kärleksfullt på henne. Vi hade en väldigt trevlig kväll, och vi vandrade hem sent den natten. Bara ett halvår senare var livet totalt annorlunda. Ja, ni har hört historien förr, det är liksom inte lönt att skriva det igen.

Idag skulle hon fyllt 24 år. Precis nu hade jag skickat ett sms till henne med ett snuskigt skämt, och hoppats på att jag var först med att gratulera.

Det har svidit till i magen många gånger de senaste dagarna. När jag fått in en intox i suicidsyfte som överlevt (fan så orättvist livet är har jag tänkt då), när en kollega har dragit ett snuskigt skämt (hon hade skrattat så mycket om hon hade hört dem), när jag inte reagerat på datum jag reagerat på innan (det känns som om jag glömmer henne då), när löven faller och mörkret kommer (då kommer allt tillbaka).

Jag ligger inte som en pöl på golvet och gråter nu. Kanske gör jag det när jag vaknat, men jag tror inte det. För livet går vidare. Livet går verkligen vidare.

Jag ska äta en bit tårta istället och tänka lite på Tove som är i himmelen.
//Astrid

Idag är jag riktigt förbannad faktiskt. Förbannad på hur sjukvårdens ledning behandlar sina anställda. Förbannad på att jag som nyfärdig sjuksköterska inte kan vara säker på att få fortsatt jobb om två månader, förbannad på att det inte finns ett enda jobb att söka just nu, förbannad på att jag kanske måste fly landet för att över huvud taget kunna försörja mig. FÖRBANNAD!

På Umas ska undersköterskor och sjuksköterskor gå över till ett varannanhelgsschema om sparplanen går igenom. Detta innebär att man ska dra in på personal under veckorna, och därmed spara pengar. Spara spara spara. Jag blir så ledsen… Det är människor vi har att göra med, inte maskiner. Malmö växer, antalet patienter blir fler, men vi som ska ta hand om dem blir färre. Arbetsbördan ökar, vi får sjukare och sjukare patienter, men ändå ska det sparas. Det är ständigt överbeläggningar på avdelningarna på Umas, det är snarare regel än undantag. Hur ska man kunna utöva en patientsäker vård?

Vilken patient vill vårdas på ett sjukhus där personalen är för få och inte hinner med dem? Där sängarna står tätt och man ligger alldeles för många på en sal eller till och med i korridorer? Vem vill bli vårdad av en sönderstressad sjuksköterska eller en utarbetad undersköterska som inte hinner se patienten i ögonen och svara ordentligt på frågor? Vem vill bli vårdad i dagens sjukvård?

Samtidigt som sparkraven hopar sig ska det byggas ännu mer nytt. Det behövs. Det behövs verkligen, sjukhuset är slitet och lokalerna är inte alltid patientsäkra, men det känns bara som om man blir slagen rakt på käften när man får läsa om sådant i tidningen. 6 miljarder kan läggas på nya byggnader, men det ska sparas in på personal. Vem kommer jobba i de nya fina lokalerna? Om inte politiker och sjukhusledning och vem det nu är börjar visa sin uppskattning mot sjukvårdspersonal kommer folk fly från sjukvården. Med all rätt…

Det går åt fel håll!! När Malmö växer och patienterna blir fler, så ska väl för fan sjukvårdspersonal också bli det? ÅH vad jag önskar att jag hade inflytande och var stor och stark och mer insatt så att jag kunde förändra!

Nej, jag tror jag flyr landet och åker till Norge och jobbar. Om det inte vore för att jag älskade mitt jobb och min arbetsplats så mycket…

I’m the one who’s gonna take care of you. Vill du ha mig sönderstressad eller glad och harmonisk?
//Astrid

Idag har jag plågat mig själv. Jag har lyssnat på Colbie Caillat. Det påminner mig så enormt mycket om Mr. Left Leg, så enormt otroligt mycket. Om allt fint vi gjorde, alla bilturer, alla samtal, alla promenader, allt. Det påminner mig om hans pojkrum, det påminner mig om vår första kyss, det påminner mig om dagarna i Sorrento och om julen. Och hjärtat gjorde ont av all påminnelse. Det snörpte till ogillande och när jag cyklade till jobbet med iPoden, som också påminner mig om honom, i öronen trillade en liten tår ner för min kind.

Det var då det slog mig- han har faktiskt sårat mig mer än jag trott. Eller mer än jag velat erkänna kanske. För jag har spelat stark, oberörd, ja, till och med inbillat mig att jag såg det komma. Men to be totally honest, det gjorde jag inte. Åh, himla STEN! Nä, nu blev jag faktiskt lite arg på honom! Och så är jag arg för att han kommer undan så lätt, att han sitter där var han nu är i Europa och tror att han gjort allt rätt fast han faktiskt skötte allt så jävla dåligt. Han kan ju sköta sina relationer såhär i fortsättningen med, det kommer man långt på. Helt klart. BAJS PÅ HONOM.

Kanske springer vi på varandra i livet någon gång, på en pub i Melbourne kanske. Då ska jag säga honom ett och annat. Och vara jävligt snygg och charmig så han vet vad han missat. His loss.

Mr Left Leg, if you’re reading this; you broke my heart.
//Astrid

Idag är det någonting som fattas. En liten liten pusselbit. Kan inte riktigt peka ut vad det är, men hela dagen har varit knäpp. Och i magen gnager oron.

Jag behöver en kram.
//Astrid

Om jag hade kunnat skriva en sång av andra sånger om mitt liv just nu hade den gått nånting såhär:

Jag är rädd för den tomhet jag känner,
för de timmar som bara dör ut.
Jag vet ju att kärleken bränner,
jag hoppas du kommer till slut.
Minnena är mitt stora dilemma
men aldrig så starka som nu.
Jag ska minnas vår foxtrot till Beethovens femma
och hur sommaren gick mitt itu.

Come back and bring back my smile,
come back and take these tears away.

I try not to analyze.

I’m a big big girl in a big big world
it’s not a big big thing if you leave me,
but I do do feel that I do do will
miss you much, miss you much.

Men ibland är det svårt att va stark inte följa sitt hjärta
och inte skicka nåt dumt sms att jag saknar dig så.

It must have been love, but it’s over now.
It must have been love, but I lost it somehow.

Säger du att du är min vän så är du kanske det.

If I was in a movie I would never be this sad,
if I was in a movie I would have more than I have.
I would show the world I’m just a girl
who has so much to say.
And if I was in a movie
I would never have let you get away.

Kanske att hjärtat mitt värker ännu
men vad bryr jag mig om det
nej, jag ska gömma min sorg
och jag ska skratta och le.

//Astrid