Jag vill minnas hur jag gjorde mig iordning inför A&Ds bröllop, hur snön föll utanför fönstret, och hur det luktade kaffe i lägenheten. Jag vill minnas hur vi knappt såg Görslövs kyrka på höjden, det var så vitt. Vitt vitt vitt överallt som i ett sagoland. Jag vill minnas hur vackert det var när vi kom in i kyrkan, den vackra musiken och framför allt det underbart fina brudparet. Talen, maten, tårtan, skratten. Snön som fortsatte falla utanför fönstren som immade igen av värme och kärlek.

Jag vill minnas bilturen till Malmö och sen Lund, värmen inne i bilen och kylan utanför. Åkrarna som passerade i mörkret. Jag vill minnas hur jag fick gå genom en snödriva för att komma till Caros port och hur LEL’s gamla gäng fanns samlade där inne. Hur vi sent på kvällen gick genom Botan och hade snöbollskrig, hur lycklig jag kände mig, hur jag slänge mig i snön i T’s trädgård och hur skönt det var att komma in. Jag vill minnas brasans varma röklukt, det sprakande ljudet och hur vi satt i en ring och sjöng Sommarpsalm och drack öl.

Jag vill minnas ett Lund i soldis. En lång fika på Ebbas och en fika på EH. Jag vill minnas att tågen och bussarna hem inte krånglade och jag vill minnas hur skönt det var att komma hem till min fina lägenhet där stjärnan i fönstret var tänd.

Det, kära dagbok, är vad jag vill minnas i framtiden om helgen 19-20 december 2009.
//Astrid

Min bästa kompis. Villkorslös kärlek. Min första hund. Outbytbar tröst. Mattes lilla älskling.
Hennes nos i min halsgrop. Hennes snarkningar. Hennes envisa krafsande. Hennes doft.
Pälsen som jag aldrig orkade borsta ordentligt. Hur hon tryckte sig mot mig när hon sov i min säng.

Hon är det finaste jag någonsin har fått och jag kan inte förklara hur speciell hon var.

Hejdå Jonna, I love you, kommer snart.
//Astrid

Jag känner mig knäpp… Jag kan liksom inte bestämma mig om jag är glad eller ledsen, lycklig eller vemodig, av eller på. Det är så himla irriterande! Ibland vore det lite skönt att kunna stänga av sina känslor, bara för en minut eller två, och andas i att bara vara.

Men det är ju inte lönt att analysera sånt här, eller hur?! Vad gör det för skillnad? Ingen. Men, ååååh, ibland önskar jag att det fanns nåt facit på hur man ska leva sitt liv. Eller att man kunde få ta en tjuvtitt in i framtiden för att se hur det kommer bli… Det vore praktiskt ibland, så man visste vad och vem man skulle lägga sin tid och energi på.

Fast hallå Astrid! Det vore ju fusk, och förresten, som Edward Monktons “Zen Dog” säger:
He knows not where he’s going, for the ocean will decide.
It’s not the destination, it’s the glory of the ride!

Det är resan och inte målet som är grejen. Nog sagt om det.

Idag har jag pratat med Mr. Left Leg. Kryss i taket! Han är… intressant… som vanligt. Komiskt är det dock att han just nu bor i samma stad som The Musician. Vad är oddsen på det?

Hej hopp, nu är det slutbabblat.
//Astrid

She couldnt spend one day alone
But she couldnt be satisfied.

When you have everything,
You have everything to lose.
She made herself
A bed of nails
And shes plannin’ on puttin’ it to use.

Cos she had diamonds on the inside
She had diamonds on the inside
She had diamonds on the inside
Diamonds

A candle throws its light into the darkness
In a nasty world,so shines the good deed
Make sure the fortune, that you seek
Is the fortune you need.

So tell me why, the first to ask, is the last to give, everytime
What you say and do not mean
Follow too close behind

Cos she had diamonds on the inside
She had diamonds on the inside
She wore diamonds on the inside
Diamonds

Like a soldier standing long under fire
Any change comes as a relief.
Let the giver’s name remain unspoken
For she is just a generous thief.

But she had diamonds on the inside
Cos she had diamonds on the inside
She wore diamonds on the inside
She wore diamonds
Oh diamonds
She had diamonds
She wore diamonds
Diamonds

//Astrid

Efter jobbet igår cyklade jag hem till en alldeles underbar kollega som lagade mat till mig och gjorde te till mig och umgicks med mig trots att jag knappt hade något vettigt att säga. Det behövdes! Och idag sa samma kollega en sak som gjorde mig lite lättare till mods. Halleleleluja liksom.

På fredag ska “De tre nya” ha glöggmingel för hela avdelningen. Hela och hela, de som kan och inte jobbar. Det ska bli så himla trevligt! En ljusglimt i mörkret på alla sätt och vis.

Ja, det här var onekligen en massa blaj. Jag ville mest meddela att jag fortfarande lever, att framtiden ser ljus ut (för nu har jag bestämt mig för ett och annat) och att livet är gött trots svackor och dalar för efter dem är man på topp igen! Imorgon ska jag på utbildning, och det är en välkommen paus i jubbandet just nu.

Haj!
//Astrid

Man=jag.

Fast det är klart, har man andra sjukare patienter kan man ju faktiskt behöva prioritera. Faktiskt.

Nu ska jag försöka komma över detta trauma och inte känna mig såhär imorgon på jobbet. Kan vara positivt att vara på topp när 22 timmar på jobbet på två dagar stundar.

//Astrid

Idag har varit en riktigt bra dag. Jag har:
- vaknat klockan 10 men somnat om till klockan 11.40 då Caro ringde och väckte mig,
- hoppat upp ur sängen, sprungit ner i källaren och hämtat upp jullådan,
- pratat med Caro i telefon x antal gånger,
- fixat julstämning,
- hämtat min julklapp till mig själv från Cdon (9 filmer där typ alla är romantiska komedier såklart),
- storhandlat i den mån det går på cykel,
- kollat på The Proposal och smågråtit lite,
- gjort knäck,
- njutit av min fina fina underbara lägenhet.

Häpp och hej! Nu ska jag njuta av lördagen före 1a Advent. Imorgon ska jag sjunga Dotter Sion och Halleluja och Gläd dig du Kristi Brud.
Livet är gött!
//Astrid

Idag sa en kompis till mig att han försöker se allt i livet som ett äventyr och en utmaning. När han sa det suckade jag mest, men nu när jag tänker på är det jäkligt smart. Tror jag ska försöka anamma det, för jag gillar ju äventyr!

Nu är här helt rent och fint inför Advent. Kan det inte bara bli lördag så jag får julpynta lite?!

Adios amigos.
//Astrid

Jag får skaffa norsk legitimation så att jag har en back-up. Det är i alla fall ett som är säkert. Jag får söka de där jobben som finns ute på intranätet, men bara de jag faktiskt kan tänka mig. Aldrig att jag söker ett jobb bara för att jag måste ha ett jobb. Aldrig. Så fungerar inte jag, jag vet att om jag inte är helt nöjd så blir det inte bra. Och varför ska man nöja sig med lite när man kan få allt?

Jag har alltid vetat exakt vad jag vill bli. I princip så länge jag kan minnas har jag sagt att jag ska bli Barnmorska. Punkt. Aldrig några tvivel, aldrig några som helst tvivel. Men nu inser jag att möjligheterna är så oändligt många fler att jag inte kan bestämma mig vad jag ska vidareutbilda mig till. Det skrämmer mig lite, eller faktiskt ganska mycket. Jag funderar och funderar och funderar, men inte blir jag klokare av det. Jag försöker ventilera med kloka vänner, men jag blir liksom inte klokare.

Och jag tror jag vet vad problemet är; jag vill för mycket. Jag vill göra ALLT.

Jag funderar vidare och tänker på Anders Widmarks ord:
“Ska man nöja sig? Ska man nöja sig såhär?
Ska man nöja sig? Ska man nöja sig med lite?
Inte du, nej inte du.”

Och om ni tror er veta vad jag ska bli kan ni ju hojta till!
//Astrid

//Astrid